Ann-Christine Snickars 09.05.2022 19:00

För några år sen utkom hos oss en rättslärd bok om Jeanne d’Arc där man för första gången kunde läsa förhörsprotokollen från den cyniska rättegången på finska. Hon dömdes ju inte för krigsbrott, utan för kätteri och för att ha uppträtt i manskläder.

I Louna-Tuuli Luukka pjäs ”Jeanne d’Arc Living – Parasta Elämäntyyliä!!!!” innehåller huvudrollens stoff autentiska repliker, men i övrigt har materialet en påfallande känsla av här och nu. Luukka har också sagt att hon är mindre intresserad av 1400-talet och Jeanne d’Arcs biografi och mer av henne som myt och ikon.

Pjäsen lutar sig också mot det man kallar livedramaturgi, vilket betyder att pjäsarbetet varit processbetonat och att till exempel ljus- och ljudfunktionens insatser inte är spikade i detalj, utan får följa situationerna som de utvecklas på scenen.

Det greppet kräver proffs man kan lita på, här heter de Antti Kainulainen och Olivia Pohjola. Publiken kan följa med hur de utför sina uppdrag, ibland kliver de också upp på scenpodiet med en replik eller två. Att sinnesintrycken styrs av närvarande gestalter kompar också berättelsen om Jeanne d’Arc, redan som barn hade hon besök av änglar, hon såg och hörde dem.

Rösterna talade om för henne vad hon skulle göra, besegra fienden och föra den rättmätige kungen till kröning. De peppade henne allmänt också: Var alltid modig och uppträd frejdigt!

Som Jeanne d’Arc behövs en person som kan kanalisera all denna energi, och rollen har gått till Sirpa Järvenpää, som är dockteaterkonstnär och också en av de bästa vokalisterna på punkscenen i Finland. Men när föreställningen börjar sitter hon timid och tafatt på scenkanten, tillsammans med Antti Kainulainen och Olivia Pohjola.

De väntar på att presenteras av programledaren, som förkroppsligas av Louna-Tuuli Luukka. Att tränga in en sån roll är fiffigt. Programledaren är till för att strömlinjeforma stoffet, hålla publiken på alerten, rädda helheten i realtid om deltagarna – gästerna – fallerar.

Programledaren samspelar också med den djupt ironiska titeln som jag tolkar som en parodisk magasintitel: Jeanne d’Arc – hetaste livsstilen! Motströmmen är punkenergin, en målmedveten kraft som inte låter sig tämjas.

Föreställningen har sina ojämnheter, relationen till föremålen på scenen (som är både dekor och rekvisita) tar ibland tid och syftet blir otydligt. Ett undantag är Jeanne d’Arcs rustning, symboliskt representerad av några tunna kedjor, som ett sofistikerat och ödesmättat halssmycke.

En höjdpunkt är dramat i dramat, där den vid det här laget ganska stressade programledaren introducerar ett läsdrama som handlar om konflikten mellan extas och konsensus. Sirpa Järvenpääs brinnande rollfigur har först svårt att få ur sig ett enda ord (Jeanne d’Arc kunde ju, enligt historien, inte läsa). Sen är det som om dammen brast, replikerna flödar.

Framför allt två scener fräter sig in i minnet. Den ena är Järvenpää intensivt sjungande (eller kanaliserande änglarösterna), över henne och fonden en projektion av något man associerar med slagfält och kamp. Den andra är slutscenen där hon väntar på sin dom – och den verkställs. Det visuella visar hur en inre eld övergår i en yttre, bokstavligen förtärande. Det är snyggt och förfärande iscensatt.

Föreställningen jag såg (i söndags) var lite kortare än den timme och en kvart som anges i programbladet. Det beror just på spelsättet. Pjäsen får gå på slak lina och man tänker på den som en spelning, ibland är tempot snabbare. Solisten får ta ut svängarna men alla är lika synliga. När det blir så intensivt som här uppskattar man det.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln