Ann-Christine Snickars 27.06.2022 11:45

Gestalten Peter Pan är hundratjugo år gammal men tycks återkomma med oanfrätt entusiasm på film och på teaterscener.

Under tidens gång har man mixtrat ganska mycket med infallsvinklarna och hur man över huvudtaget förhåller sig till honom och vad han står för.

Peter Pan-syndromet som man började tala om under sent 1900-tal har bidragit. Nu ser man sällan en dramatisering som inte skulle ha någon form av hänvisning till det, ibland med bara en liten blinkning till vuxenpubliken, ibland med ganska handfast ironi.

Vårdbergets sommaruppsättning av Peter Pan är just en sån pjäs, som tillfredsställer barnens lust att se sjörövare och action och minns att föräldrar kan ha funderat på detta med toxisk maskulinitet och om den har sin giftighet kvar i gamla sagor. Men gesten är ingen analys, mest bara gest.

I Tom Petäjäs dramatisering och regi är syskonskaran som hänger med Peter Pan och älvan Tingeling ut på äventyr modifierad så att systern fått ta steget ut och bli pojkarnas mamma.

Det kan man gå med på, men berättelsens början, där Peter Pan flyger in i syskonens sovrum på jakt efter sin skugga, blir i introt ganska grovt tillyxat. Sagofigurskonceptet får stryka på foten för en mer hejig äventyrslysten typ.

Men när man arbetat sig genom själva presentationen och gestalterna hittat sina banor flyter det på.

Mest energi utsöndrar Petri Rajalas kapten Krok och hans storstilat korkade sjörövarbesättning.

Hos dem kommer också Marjo Haapasalos dräkter mest till sin rätt.

Anni Turunens mamma (alias Leena i den finska översättningen) blir dramats andra pol, hon ska vinna tillbaka sin pojke från sjörövarnas inflytande.

Lassi Jämsä som Mikko har mycket karisma, man lägger också märke till hans danskompetens redan innan de större dansnumren tagit plats.

Koreografin (av Eeva-Liisa Louhi) är välhanterad, den känns inte som något konventionellt pålägg utan har tydlig dramatisk motivering. Till exempel mamma Leena anser att man kan göra upp genom dans i stället för att slåss.

Pasi Leino Photography

En särskild fäktningskoreografi finns också (av Juha Pursiainen). I de scenerna är Peter Pan, som spelas av Elia Karlsson tydligast, annars nästan glömmer scenstoryn Peter ibland. De andra tar så mycket plats.

Peter är duktigare med värjan än Kapten Krok, det är givet. Men mer dramatiskt övertygande än andra aktens fäktningsscen är episoden i början där antagonisterna drar sina värjor som just här är osynliga och märks bara akustiskt. Ett plötsligt gnisslade ljud gör en uppmärksam på dem, en elegant lösning.

Riktigt fin är också Peter Ahlqvists scenografi, som består av en blå, avskalad bordläggning av ett fantasiskepp.

Kulören är väldigt vacker mot det gröna på Vårdberget, särskilt i sol. Den bakgrunden behöver granna kostymer och de kommer med råge när de förlorade barnen under ledning av mamman klär ut sig och drar ut i ett karnevalistiskt erövringståg mot sjörövarna.

Också älvan Helinä (Tingeling) som gestaltas av Asma Marouf har den grannaste, punkigaste älvkjol man nånsin sett.

Hennes insats, liksom Peter Pans, blir i den här dramatiseringen ganska jordbunden, men hon bidrar till ett förtätat ögonblick när hon hindrar Peter från att svälja den förgiftade drycken kapten Krok strategiskt placerat ut. Då har redan många barn i publiken reagerat med spontana tillrop: ”Drick inte!”

Upplösningen kommer ganska hastigt och man kan tycka att en del lösa trådar borde ha knutits ihop, men publiken visar att delarna känns igen och uppskattas. Historien hade ju från början också en del märkliga utvikningar.

Här har krokodilen sin entré alldeles på slutmetrarna och dess anknytning till dramat blir lite vag. Inuti den finns Aino Honkanen som det mesta av tiden agerat sjörövare. Och till det yttre är den magnifik.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln