Ann-Christine Snickars 13.12.2021 14:50

”För att du är min” är en pjäs om litterärt nyskapande, sjukdom och död, om lojalitet, svek och kärlek.

Det är ett triangeldrama som gestaltas i relationerna mellan Edith Södergran, Hagar Olsson och Helena Södergran, Ediths mor.

Södergran har gestaltats i romanform, på film och teaterscen, mer eller mindre fiktivt. Litteraturhistorien har också använt henne som projektion, ibland rätt hänsynslöst för egna syften.

Litteraturforskaren Agneta Rahikainen sammanfattade det i sin bok ”Kampen om Edith”.

Södergrans dikter lockar till spekulativ läsning, särskilt på grund av frånvaron av material om privatlivet. På hennes egen begäran brändes en stor del efterlämnade papper. Inget skulle få lämnas till likmaskarna.

Repliken om likmaskarna finns också med i Virpi Haatainens pjäs som hon själv regisserat för teater Lab Art. Gästspelet på ÅST blev samtidigt premiär, planerade föreställningar har ju skjutits upp om och om igen under pandemin.

Het och sval

Pjäsens första entré är Hagar Olssons. Förkroppsligad av Marika Parkkomäki tittar hon fram mellan skärmarna som utgör en del av den sparsmakade scenografin. På dem finns diskreta Raivolavinjetter målade: en katt, en narciss, en högt placerad kvist (”min barndoms höga träd”).

Klentroget tar gästen in vad hon ser, den materiella torftigheten som Södergrans dikter och brev sätter sig högt över.

Parkkomäki håller omutligt ihop Hagar Olssons komplexitet, hennes ambitioner och integritet och andra inte så manifesta eller smickrande sidor. Hon är het och sval.

Pjäsens fokus ligger på persondynamiken, och efter Hagars entré är sällan någon ensam på scenen. Man tycks alltid vara två, och en tredje på väg in. Beroendet mellan dem är starkt, svängningarna häftiga.

Ediths och mamma Helena Södergrans förhållande ligger nära symbiosen. Edith och Hagar utmanar varandra kreativt, ger bränsle till attraktionen – hur fysiskt flammande den var vet vi inte säkert. Helena och Hagar tävlar om att vara den viktigaste för Edith också efter hennes död.

Södergrangestalten kan spelas på många olika sätt och ofta har man velat ha en skådespelare som fysiskt påminner om (bilden av) henne.

Jonna Nyman tillåter sig att påminna om den bilden, men begränsas inte av den. Hon hittar rätt i temperamentsfulla utspel i sak (det här motivet, var det ditt eller mitt, Hagar!), hon parerar sin mammas påträngande omsorger med en ironisk knorr.

Ordlös sorg exponeras

Manuset tillåter en uppskruvad känslonivå, regin låter den ibland att slå i taket. Relationerna är glödande och påfrestande. Åskådaren är också nära att uppslukas av dem.

Det är som om det finns ett oändligt antal möjliga medberoenden när det gäller Södergran, och pjäsen vet det.

Men Jonna Nyman exponerar också den ordlösa sorgen inför livet som det konkret blev, fattigdom och sjukdom. Teater ska vara sådan: kött och blod och direktkontakt.

Ytspänningen i dramat upprätthålls också av att man nästan omärkligt kan stiga över råmärket som utgörs av Ediths död och utan markerad övergång spela i ett före och ett efter.

Mamma Helena får också ett visst spelrum, som en som dominerar genom sin nyckfullhet och vimsighet. Men hon vet värdet av Ediths efterlämnade texter, både som poesi och som redskap för att sätta Hagar på plats.

Modern blir en motsägelsefull gestalt i Lena Labarts tolkning. Inom pjäsens ram är det bara Edith som vet var hon har henne.

Höjdpunkterna ligger där föreställningen lämnar en historiskt sannolik replikering och tar vara på teaterns egna möjligheter och infall. I en sådan scen tvingar sig mamman till uppmärksamhet i ett tramsigt danssolo som samtidigt är en charad som hennes publik ska gissa. Medan hon uppslukas av det rör Hagar och Edith diskret, men med allt större hetta, vid varandra.

I upplösningen får dikten ”Landet som icke är” ta plats i sin helhet. Det är den enda dikt som pjäsen bjuder på – ett rimligt avvägande. Jonna Nymans Edith är med liksom postumt förklarad och håller blicken oavvänt på Hagar under se sista orden: ”Jag är den som du älskar och alltid skall älska”.

Då blir den en riktad kärleksdikt, men var och en som följer med ögonblicket vet att den är vida större än så.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln