Ann-Christine Snickars 16.02.2024 13:00

Första vårpremiären på Stadsteaterns lilla scen är Aina Bergroths ”Lou Salomé”, om författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (1861–1937) som träffade och tidvis levde i dialog med flera av sin tids mest inflytelserika tänkare, skrev böcker om dem.

Pjäsens uruppförande var på KOM-teatteri 2021, fick beröm för sitt lekfulla, karnevalistiska scenuttryck. I Liisa Mustonens regi på Stadsteatern håller man fast vid det, här finns till och med drag av cirkus. Gunga och studsmatta tillhör lek för barn, men kan användas som om man var på manegen.

De som tar upp Lou Salomé brukar poängtera hur bortglömd hon är. Men det är inte helt sant, det finns biografier, filmer, scenkonst om henne. Problemet med att minnas Salomé är inte heller att det skulle vara svårt att famna hennes attityd, att en kvinna omutligt prioriterar tanken, arbetet och tackar nej till de institutioner som formar kvinnors liv – under hennes tid var det äktenskapet. Men mekanismen som låter minnet av normbytande kvinnor blekna tycks finnas kvar. I klartext: mäns intresse för spännande kvinnor i historien är inte regel, utan undantag, det har länge angett riktningen.

I pjästexten gestaltas integriteten genom replikernas raka rättframhet, jag gillar starkt det greppet. Men de är inte lätta att leverera, det måste finnas hundra procent kropp och själ i varje utsaga.

Salomé hade råd att säga nej, hon var privilegierad, kom från en aristokratisk familj i St Petersburg som hade tillgångar. Hon studerade i Schweiz där kvinnor kunde göra det, hon tog initiativ till möten med sin tids bångstyriga tänkare, som Friedrich Nietzsche. Han ville att hon skulle bli hans lärjunge – och hustru. Det blev nobben.

I pjästexten gestaltas integriteten genom replikernas raka rättframhet, jag gillar starkt det greppet. Men de är inte lätta att leverera, det måste finnas hundra procent kropp och själ i varje utsaga. Linda Hämäläinen sköter det fint, också när tempot blir ganska högt. En höjdpunkt är hennes harang om kvinnans egenart, framförd inför filosoferna.

Kvinnan, säger hon, är det kön som har en kontaktyta till världsalltet, som kan uppleva och gestalta alltings helhet, intellektuellt och sexuellt. Mannen kan vara henne behjälplig där, det är inte alls en dålig lott i livet att assistera! Hämäläinen prickar in dubbelheten med elegant exakthet: entusiasmeras av sin vision, betalar männen, utan att i ögonblicket riktigt fatta det, med samma mynt och argument som de bestått kvinnorna.

Otto-Ville Väätäinen

För feminismen har det bökiga med Salomé varit just hennes särartssyn. På scenen kan man se den som ett skydd och en garant för möjlighet till arbete och framgång. Som kvinna måste hon framstå som särskild. Så såg männen också på henne, och vad var resultatet? De ville gifta sig med henne. Och de såg hennes briljans och ville dra nytta av den för egen del.

När hon senare gifter sig är kravet ett vitt äktenskap, sex resulterar ju i barn, kanske i sjukdomar, det har hon inte tid med. Erotiska kontakter kan i stället finnas utanför äktenskapet, på egna villkor. Pjäsen rör vid frågor som är invecklade på många plan, filosofiskt, samhälleligt, och för individen. Om man kan välja sin väg, innebär det samtidigt ett avstående, bara för att omvärlden ser det så?

Pjäsens Salomé tycks röra vid detta. I verkligheten pekade på det infantila sätt män och kvinnor såg på varandra, och hur den arrogans som mannen utvecklat förstörde kärlekens möjligheter. Liisa Mustonens regi tar vara på det, och när poeten i vardande, Rainer Maria Rilke (Toni Harjajärvi) träder in på scenen, uppträder han som ett extremt uppmärksamhetskrävande barn.

Det drar ner skratt, men döljer också lite olyckligt sin egen tids allvar. Alla mansroller visar upp det infantila, de målas upp med kraftiga, snabba drag, på gott och ont. Men hur balanserar man uppfriskande respektlöshet mot det seriöst angelägna? Det är värt att se pjäsen bara för att börja fundera på det. Det är en föreställning som går på höga varv, som har bråttom. Salomés insats inom psykoanalysen, som är avsevärd, blir svårare att ge utrymme i det hektiska tempot.

Filosoferna Paul Rée (Stefan Karlsson) och Nietzsche (Tomi Alatalo) blir studsigt gestaltade utifrån sina egenheter och blir mest representanter för kön och skrå, Freud (också Stefan Karlsson) lite mindre så. Det kan göra övergångarna till ren fysisk teater mindre uppseendeväckande, men den inbyggda studsmattan på ena sidan av scenen hade funkat hursomhelst. Den är uppsluppet genial, när aktörerna kastar sig på den betyder det sex eller allmänt utmanande egensinnighet.

Den övriga scenografin (signerad Jani Uljas) talar dynamiskt ett annat språk, består av böljande draperier som från konservativt inredda borgarhem. På dem kan projiceras den miljö som behövs utan att deras struktur förloras för blicken.

Alla aktörer som representerar det intellektuella är iklädda (dräktskaparen är Tuomas Lampinen) fotsida klänningar eller kjolar, också männen. Ellen Key (Riitta Salminen), Salomés nära vän, och till stora delar ideologisk frände, bär en underbart blommig bohemisk jacka. Den markerar hennes frihet och betydelse, i pjäsen har hon inte så många repliker.

Pjäsens övriga kvinnorollerna är kortfattade, ofta intensiva. Salminen gör också Elisabeth Nietzsche, filosofens härsklystna syster, Ulla Reinikainen Lou Salomés mamma, i första hand viktig som studenten Salomés ledsagare och förkläde. Deras roll i föreställningen är att passera. Men Lou Salomés accentfärg är hängivet rött, den är skickligt doserad, tilltagande. Och den stannar hos en.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln