Ann-Christine Snickars 08.07.2023 11:00

Minna Canths sista dramatiska verk ”Anna-Liisa” har nästan hundratrettio år på nacken, och fungerar än, fast tilltalet från tiljan förändrats.

I dag är det svårare att fånga publiken med Canths patos, man fångar känslan på annat sätt, ibland lyckat, ibland tveksamt trevande.

Turun Ylioppilasteatteris sommargiv på Vanhalinna utgår från Canth, men har ett inskrivet drama daterat 2023, där en flicka av i dag upplever ett liknande scenario. Hur reagerar omvärlden nu på en oönskad graviditet? Kanske den inte bryr sig alls?

Och hur känns det att vara en gravid 15-åring och läsa pjäsen om ”Anna-Liisa”, vars handling – hon dräper i ensam desperation sin nyfödda – för henne till tukthuset?

”Anna-Liisa” som läsdrama är gastkramande, Minna Canth kunde utvinna varje uns av spänning i scener där det livsavgörande hemligheter lurar under ytan. Hela hennes produktion lever ju på att peta i sådant man hållit borta från uppmärksamheten, särskilt i kvinnors liv.

Hon visar också hur det inverkar på hela samhället, alla individer. Upplösningen i ”Anna-Liisa” är ett exponerande av alla dem som inte vill eller kan hjälpa henne.

TYT har inte omarbetat Canths drama, men några delar har fått stryka på foten och vissa personer har helt fått flytta till den moderna delen, som till exempel Mikkos (han som gjorde Anna-Liisa gravid) elakt beräknande mamma Husso, som i TYT:s version får blir Anskus bökiga kompis (Helmi Nolvi), och Anna-Liisas lillasyster Pirkko, som med dagens ögon får bli bästis (Armi Wahlroos).

I ursprungsmanuset har lillasystern en viktig roll, som den frejdiga oerfarna som inte ännu vet vad som kan hända en därute – den aspekten understryks också i Tuija-Maija Niskanens vibrerande TV-film från 1988, som brukar dyka upp i tablån med jämna mellanrum.

TYT:s huvudperson i nuet är Ansku, som är både berättare och iakttagare och den som drabbas. Så har också vår tid skapat sina protagonister – som kommentatorer till sina egna liv. Men manusförfattarna och regissörerna, Minka Laukniemi och Anni Suvanto, har fått helheten att fungera. När tidsskikten skär in i varandra väcks både tanke och känsla.

Ett utomäktenskapligt barn på 1800-talet kastade skam över familjen och en hel krets. En oönskad graviditet på 2000-talet avkräver flickan (Ansku, liksom Anna-Liisa är bara femton) snabba avgöranden som påverkar hela framtiden, allt ska avgöras av henne.

Hur ser självbestämmandet ut då och nu, vem gör anspråk på flickans kropp? I bägge fallen lämnas flickan ensam, hos Minna Canth poängteras också mannens syn på kvinnan som ägodel.

TYT:s ”Anna/Liisa” är levande och engagerande för att huvudrollerna är så väl castade. Annina Heikkilä är den moderna Ansku och Siru Karjalainen Anna-Liisa för mer än ett sekel sedan. Bägge går in i sina roller med en närgången omedelbarhet, allt sitter på plats, tycker jag: kroppsspråk, mimik, tonfall.

Scenerna där Ansku står och betraktar Anna-Liisa och skeendet kring henne, är speciellt lyckade. Särskilt som många av scenerna utspelar sig utomhus och spelplatsen är lite utmanande att ta in i en enda blick, då upptäcker man plötsligt henne i utkanten av dramat. Det går på tvärs mot tempot, välgörande.

De övriga skådespelarna dubblerar i sina roller, deras karaktärer varierar i attityd beroende på århundrade. Föräldrarna är rigida och stränga på 1800-talet, välmenande intill larvighet på 2000-talet. Henrik Heinonen och Salla Eriksson förvandlas genom klädbytet framför våra ögon.

Det är underhållande också, något som Canth genomgående struntade i. Men Canth jobbade också med projektioner och renodlande, och männen (pojkarna, barnafäderna) får bära upp det. Arttu Tikkanens hållning och benföring beror helt på i vilket århundrade hans entré råkar infalla, medan Joona Pyökkis självmedvetenhet tycks vara bestående över tid.

Som i all modern sommarteater finns sånger som markerar stämning. Mest lyckad är infogandet av Baddings ”Paratiisi” i inledningsscenen, den drar in oss i en ung livsglädje med viss inbyggd oro. Malplacerad känns slutsången, som infaller efter ett laddat möte mellan de unga kvinnorna från då och nu.

Och det är inte för att den skulle vara illa utförd, utan för att ett stoff som detta inte kan ha någon slutsång.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln