Ann-Christine Snickars 21.02.2024 19:00

Mika Waltaris pjäs ”Gabriel, tule takaisin!” slog igenom direkt på Kansallisteatteri 1945, och var efter det den mest spelade pjäsen på landets teatrar. På 50-talet blev den film och den har gjorts som tv-teater och som opera.

Sätts den upp i dag är det ofta på amatörteatrar med ambitioner. I vår spelas den på Kaarina-Teatteri. Där har den tidigare visats 2005, då med Jarmo Kujala som Gabriel. Nu är det han som regisserat.

Pjäsen beskriver ett romansbedrägeri, så som det såg innan förförelsen flyttades till nätet. Bedragarens kroppsliga närvaro krävde skådespelartalang och sinne för situationen. Mekaniken är ändå snarlik. ”Gabriel, tule takaisin!” Har kallats en hjärtlös komedi, men när man tar upp den i dag ligger sympatierna garanterat på kvinnornas sida.

På Kaarina-Teatteri spelas pjäsen i det som annars är kafé. Scenbilden föreställer ett vardagsrum, som det sett ut i decennier. Det har ett autentiskt fönster, det är suggestivt. Rummet skapar en stark närhet. Vi som tittar på andas samma luft som det hänsynslösa bedrägeriet.

Här har dramats systrar, Ulriika och Kristiina Anger, alltid bott. Kristina är minst medelålders, Ulriika börjar vara till åren. De driver en pappershandel i en småstad, i relativ närhet till huvudstaden. De har en ärvd förmögenhet, Ulriika vaktar den som den drake.

Till familjen hör systerdottern Raili, som avskyr det stillastående livet och längtar bort. Systrarna behandlar henne som en husa.

En dag stiger Gabriel Lindström av tåget och blir deras gäst. Han och Kristiina har mötts av en slump i Helsingfors, Gabriel har genast fått vittring av rov och inlett en brevväxling. Love bombing kallar man det i dag. Skeendet börjar när Kristiina under vånda bekänner att hon ska få herrbesök.

Fyra roller

Waltaris pjästext är en suverän gestaltning av ett dubbelperspektiv, åskådaren förstår vilken skurk Gabriel är, bevittnar jägarens lek med det aningslösa, förvirrade offret. I publiken hörs skratt och fniss. Jag hör mig själv kvida under en av Gabriels helomvändningar.

Han använder en klassisk teknik, bygger upp intimitet och vinner förtroende, blir plötsligt iskall, spelar besviken, börjar tala om pengar.

För att få det att fungera sceniskt behövs ett oavbrutet flyt. Texten är stabilt stöd, men den kontinuerliga rörelsen får inte störas. Inte vilka dunungar som helst kan hålla dramat uppe.

Pjäsen har bara fyra roller, ett organiskt samspel måste utvecklas mellan dem.

Hon som först blir kär, Kristiina, gestaltas av Tuula Hurme-Turakka.

Hon kan dosera ängsligheten som ibland viker för all livsvilja som glöder inom henne. Att bli förälskad är en gest av mod och trots. Merja Köpsi är storasyster Ulriika, hon tar för givet att det är hon som har kontroll. Det blir hennes fall.

Visst rodnar hon när Gabriel öser på med komplimanger?

Raili, Nina Kiviniemi, rör sig tyst som ett kattdjur. Hennes uttryck är lika mycket minspel (genomskådande sarkastiskt) som repliker. Gabriel, Jarmo Wegelius, fattar att hon genast sett vad han går för.

Av honom krävs också stor körskicklighet, masken av inställsamhet faller när offret inte ser honom.

För oss som tittar på måste Gabriel visa upp några sprickor. Det gör Wegelius snyggt utan ord, som när han står vid fönstret och blindstirrar medan händerna fladdrar nervöst i byxfickorna.

Den som känner intrigen vet att han byter fot och satsar på den syster som sitter på pengarna. Den sista scenen (då Gabriel är avslöjad och försvunnen) utspelar sig mellan systrarna. De är förkrossade också för att de svikit varandra, men det fina är att de har en bra bit värdighet kvar. Waltaris text öppnar för att man kan betona det.

Det har sagts att bedragaren Auervaara stått modell för Gabriel. Auervaara själv menade det, men det säger kanske mer om honom än om pjäsen. I dag hanteras romansbedrägeri mer som samhällsproblem än skälmhistoria. Polisens webbsidor berättar hur skojare kan närma sig en och när varningsklockor borde ringa.

”Blanda inte pengar och kärlek!” säger polisen. Deras artikel speglar rätt troget Waltaris dramaturgi. Och den som känner pjäsen vet att i alla fall Waltaris Gabriel till slut blir blåst.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln