Ann-Christine Snickars 26.11.2021 09:00

”Huomenna här tulee” heter den finska versionen av Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Titeln är vacker när den får stöda på vokalerna, och tilltalet mer närgånget än i det mer abstrakta ”väntan”.

För premiären på Stadsteatern (i samarbete med motsvarande scener i Esbo och Tammerfors) har Reita Lounatvuori gjort en nyöversättning.

Språkets förmåga att hålla ihop tankar och resonemang, samtidigt som det kan kila hit och dit och ifrågasätta och inkludera missförstånd och strunt, är ett bärande element i pjäsen. Scenanvisningar finns också in i minsta detalj. Vad som sägs och vad som görs blir två linjer som i något ögonblick kan vara parallella – ofta inte. ”I väntan på Godot” är kollisionen mellan det triviala och livets stora frågor.

Kraven på samspelthet är hårda för huvudpersonerna, uteliggarna Vladimir och Estragon. Ingen förvånas över att rollerna tillfallit Martti Suosalo och Mika Nuojua, som har ett förflutet tillsammans i ”Kiviä taskussa” (”Stenar i fickan” av Marie Jones, också uppsatt av ÅST), som turnerat land och rike runt i åratal, och som har ett tempo som kräver kursändring och rollbyte praktiskt taget mitt i ett andetag.

Det känns genast att det finns en inarbetad relation mellan skådespelarna. Luffarna på scenen har ju också haft ett långt liv tillsammans, de ser tillbaka vid ett par tillfällen, gruffar som i ett gammalt äktenskap. Gogo (Estragon), säger att de borde skiljas, tar sen tillbaka: det är ju ingen idé längre.

Inget händer (och det gör det två gånger). Så har pjäsen karaktäriserats. Men visst sker det saker. Luffarna får återbud av Godot, som de är tillsagda att vänta på, stöter på Pozzo och Lucky, den pösiga, obarmhärtiga kapitalisten, och hans slav. Lucky leds i ett rep, som för tydlighetens skull har en hängknop runt hans hals. Hans liv är inget värt.

De här rollerna får ta ut svängarna nästan hur mycket som helst, och Ville Majamaa gör en Pozzo i värsta grosshandlarstil. Scenen med hönsbenen han slänger ifrån sig, och som ständigt hungrige Gogo frågar om han får överta, bli minnesvärd här.

Tomi Alatalos Lucky visar minsann hur ironiskt hans namn är. Han kommer till tals bara med sin kropp (utom i en scen där han sadistiskt uppmanas att uttrycka sina tankar). Hans uppgivna rörelsemönster gör ett komiskt intryck, men Alatalos scenutstrålning hindrar publiken från att skratta alltför stort.

Pozzo och Lucky återkommer som bekant i andra akten, då är förutsättningarna annorlunda. Viktigast är luffarnas svajiga inställning till dem, den innehåller både indignation och tanklöst våld. Det är lätt att känna igen sig i det – och inte särskilt behagligt.

Höjdpunkten är allt det finstilta som utspelas mellan Didi (Vladimir) och Gogo. Och då kan man räkna höjdpunkten från början, från episoden med skon, som Nuojua kämpar med att få av foten. Han är klädd i lite för stora paltor, Suosalos kläder är i sin tur lite för små.

Den här enkla komiken bär de med värdighet, och alla aspekter av leda och oväntad livskraft har en exakt träffad ton i deras hantering.

Om man tolkar pjäsen som olika aspekter av manlighet ger de också uttryck för glimtar av maskulin sårbarhet och för en varsam omsorg. Didi håller ett öga på Gogo. Och hur Suosalo tveksamt lyfter armarna till en kram som tröstar dem båda är rörande.

För tre år sen fick Turun Ylioppilasteatteri inte spela ”Godot” för att Becketts dödsbo motsatte sig att tjejer medverkade. Man både minns och glömmer detta under föreställningen. Teaterlivet har ju en tendens att dra med sig gammalt groll och allt möjligt obekvämt hur länge som helst. Samtidigt pockar föreställningen på att vara fri från minnen, precis som Gogo, som plötsligt i andra akten inte kommer ihåg det som nyss hänt.

Huvudrollsinnehavarna har en särskild förmåga att uttala de korta ödesmättade replikerna (som ”Var kommer alla dessa döda ifrån?”), som om det gällde allt som vi översköljs med dagligen, rapporterna från en skoningslöd värld. Allvaret i pjäsen håller de samlat i sin hand.

Men en åskådare i en sekulariserad värld (där jag tror att Åbo befinner sig) reagerar säkert inte nämnvärt på religionstemat. Godot är väl ett ganska lätt genomskådat alias, men texten har också några mer kryptiska blasfemiska kopplingar (som till det fåniga, avbrutna bordellskämtet), som är svåra att fatta utan att nån har förklarat dem för en.

Pentti Kotkaniemi som regisserat har ett gott öga till komedi, till och med fars, men här håller han igen rätt långt. I stället kan vissa slapstickmoment hålla på en stund, tills de samlar på sig fler nyanser än bara de spontant roliga.
Så sker med scenen där de leker med sina slitna hattar.

Pjäsens motiv – väntan, renodlad – får bli regikoncept. Utom i ett par ögonblick där skådespelarna liksom släpper Didi och Gogo och i andanom blinkar till publiken – ni minns väl vilka vi är? En del av publiken uppskattar det, andra tappar koncentrationen.

Bortom människorna på scenen finns sofistikerade detaljer som stöder det sensitiva i uppsättningen. Jani Uljas scenografi har en fond som består, förutom av det obligatoriska trädet, av en lite obestämt ökenfärgad presenning som övergår i golv, utan några springor till friheten.

Och ibland kan man höra ett svagt sorl från en värld långt bort. Om man inte kan hoppas på Godot, kanske det i alla fall finns några andra.

Ann-Christine Snickars

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln