Ann-Christine Snickars 16.07.2024 05:00

I Hannu Salamas roman ”Midsommardansen” finns en episod med en gräsand som förirrar sig in bland de midsommarfirande på dansplatsen där historien sig.

Festandet har redan haft sin verkan och plötsligt tar någon tag i fågeln och vrider nacken av den. Incidenten äter sig in i minnet som en bild av det ständigt närvarande godtyckliga våldet. Varför måste gärningsmannen göra så? Det tycks ingen veta, allraminst han själv.

Fågeln tar rätt mycket plats i Turun Ylioppilasteatteris uppsättning av ”Juhannustanssit” på Vanhalinna, den har i själva verket den första entrén.

För den som läst boken blir den genast en perspektivmarkör, för den som är obekant med den ter sig den trippande fågeln som en dragning åt det absurda. Bägge sätten att se fungerar på sitt sätt.

Mycket har hänt sedan romanen gjorde skandal hösten 1964 och åtal väcktes, brottsrubriceringen var hädelse. Det blev fällande dom (och benådning av Kekkonen). Det låter främmande och komiskt i dag, då inte många längre avläser ett verks anständighet på ordvalsnivå.

Reea Ruusuvuori

Könsord och parodier på vadsomhelst, också religion, bannlyses knappast i dag, däremot är man noga med attityd och positionering i det som iscensätts. Den som värjer sig mot Salamas roman nu gör det för det explicita kvinnoförakt som hörs i dialogen. Det är för det mesta fyllesnack, men det är förvisso ingen förmildrande omständighet alls.

I TYT:s programblad tar Janita Hakanen som dramatiserat och regisserat genast tjuren vi hornen. Grundtonen i ”Juhannustanssit” är rädsla, säger hon: ”Våldet känns av överallt. I oförmågan att mötas, när man ignorerar egna och andras känslor, när man struntar i samtycke i intimitet. Arbetskulturen stinker …” (fritt översatt ur programbladet).

”Juhannustanssit” sattes upp på Tampereen Työväen Teatteri för fem år sen av Linda Wallgren i en ganska omtalad och bullersam version. Jag väntar mig något liknande nu, men får en dämpad, stiliserad föreställning, där sommardansmusiken ersatts av nya låtar som kompar berättelsen (och som man givetvis dansar till), och där den omedelbara realismen ger vika för konturskarpt betydelsefulla gester.

”Juhannustanssit” sattes upp på Tampereen Työväen Teatteri för fem år sen av Linda Wallgren i en ganska omtalad och bullersam version.

Jag väntar mig något liknande nu, men får en dämpad, stiliserad föreställning, där sommardansmusiken ersatts av nya låtar som kompar berättelsen (och som man givetvis dansar till), och där den omedelbara realismen ger vika för konturskarpt betydelsefulla gester.

Bussen som fraktar midsommarfirarna till dansplatsen består av några fyrkantiga kuber och en lös ratt, supandet är nedtonat, fast man ser hur fyllan växer, sexscenerna är mycket lite avklädda, de får i stället en ödesdiger klang av sparsamma ljudeffekter.

Om 60-talet talade – ibland nedlåtande – om frigjordhet, visar man nu på vad man har att frigöra sig ifrån. TYT:s version på Vanhalinna är en sorgset nykter analys som förankras i det som unga i dag har gemensamt med ungdomen i romanen.

Regin får också distanseringen att verka fokuserande. Till exempel greppet att låta tjejer gestalta utagerande eller fumliga ynglingar ger ett helt annat perspektiv på deras fyllesnack.

Att de är utstyrda med mustascher som ibland sitter så löst att de måste stöttas med handen fnissar man lite åt, men mest gynnar gesten helhetstolkningen som är grundligt genomtänkt.

Att inte mycket av våldet som finns i romanen visas på scenen känns också som ett ställningstagande.

Hustrumisshandeln som i romanen sker inför öppen ridå utspelar sig här bakom fondens vita gardin. I pjäskontexten är det inte ett döljande, mer ett avståndstagande.

Reea Ruusuvuori

På scenen ses sammanlagt tio aktörer, som inland kryssar över i en annan roll än den först givna. Det stämmer väl överens med midsommarnattens känsla av flow, på gott och ont.

Alltid i samma skor är ändå Arttu Tikkanen som busschauffören Lasse och Ilana Salokannel som Pekka, studenten som har chansen att lämna den kvävande miljön och ge sig ut i världen.

De spelar sina roller mer återhållsamt, medan andra får ta ut svängarna mer, som Aleksandra Frey och Venla Orpana som frejdiga supbröder och Seija Taskinen som den allvetande vaktmästaren i garderoben.

Det finns scener som känns lite slaka och inte optimalt inordnade i scenberättelsen, men det övergripande känns rätt.

Regissören har bänt upp de inrotade machostrukturerna som dominerade 1960-talets Finland så mycket att man tydligt ser vad som händer de unga kvinnorna, och vad de gör med männen.

Laura Lallis Kirsti visar hur den som är våldsoffer blir både inåtvänd och ständigt på sin vakt. Och Alexandra Frey, där hon agerar ung kvinna, singlar genom föreställningen liksom utan skyddsnät, vackert, kusligt, uppfordrande.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln