Ann-Christine Snickars 12.11.2022 12:14

Tehdasteatteri förändrar utseende på sin spelplats från gång till gång, så att man alltid blir överraskad. Den här gången får publiken sitta på stoppade vitklädda stolar, det ger en känsla av särskildhet, är välkomnande och bekvämt.

Men aktörerna i ”Tainaron” visar sig redan i foajén, svartklädda och krumma går de omkring och talar kvittrande för sig själva, just som författaren Leena Krohn beskrivit invånarnas tal i det märkliga landet Tainaron.

Krohns roman kom 1985, den finns på svenska (av Thomas Warburton) och har också översatts och uppskattats i andra länder. Att man intresserar sig för den på nytt känns självklart. Det är en berättelse om ett land som också befolkas av andra arter, sådana vi börjar förstå att vi måste relatera till, inte bara exploatera.

Romanens kapitel är brev till någon som aldrig svarar, men föreställningen har lämnat det berättande och tagit fasta på det som passar att visualisera. Man kan också synliggöra något så abstrakt som tematik, och ett temastråk i ”Tainaron” är transformationen, metamorfosen. Den gäller också människan.

In i skymningen på scengolvet rör sig först tre oformliga varelser, som till slut tornar upp sig till ett landskap. Man tycker sig känna igen den vulkaniska miljö texten talar om, det glittrar av något som kunde vara lava, man ser ljuset från en liten stad på bergssluttningen.

Men att man ska känna igen är inte föreställningens syfte, snarare är det tvärtom, att åskådaren inte alls vet vad den kommer att konfronteras med. Mötet är poängen och jag blir fort av med besvikelsen över att föreställningen, som inspirerats av en perfekt avvägd poetisk text, är ordlös.

Maija Kurki

Det som är sammanhållet upplöses och blir några jättelika puppor, vi rör oss in i en värld som befolkas av insekter, den kan ses och upplevas, men inte fullt begripas. Men det är inte en värld som invaderar oss, och fastän det känns lite ilande otäckt när en insekt i människostorlek iakttar en med jättelika flugögon, är det mest meditativt, nästan hypnotiskt.

Insekterna är bara ibland överväldigande (som den fantastiska scenen med den födande drottningen), de förekommer också i radikalt mindre format, som den som utför en insektballett på en liten balkong på fondväggen. Då behövs dockförare för ben och vingar, de plockas av som i ett extatiskt sönderslitande eller ett offer.

Musiken utgör en egen dimension, den börjar som ett repetitivt muller och går över en sekvens diskret folkmusik till ett avsnitt av Glucks ”Orfeus och Eurydike”. Om allt det visuella arbetar med förhållningssätt till fysiska proportioner, har det akustiska närhet och distans på din lott. 

Det inverkar på en på ett nästan magnetiskt sätt. Och publiken som enhet räknas också in i föreställningens effekter. Att vara en av många känns befriande, men vi upplever inte i klump, utan nyanserat, som enskilda.

Det finns något djupt lugnande i att ta del av förvandlingar utan att lämnas ensam. Den känslan försjunker man i, sen måste man slita sig från föreställningen, som räcker en knapp timme. Aktörerna, som man inte alltid ser, men som har allting i sin hand heter Pia Kalenius, Nanna Mäkinen och Karoliina Karkki Illi.

Maija Kurki

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln