Ann-Christine Snickars 10.07.2023 18:00

Monty Python är stickordet för den medieproducerade humorns strukturomvandling som tog fart på 1960-talet och som influerat all slags scenhumor efter det. De som såg teveproduktionerna när de var nya är gråhåriga nu.

Men publiken på Raseborgs sommarteater där Monty Python-musikalen från tidigt 2000-tal, ”Spamalot”, är sommarens giv i regi av Jermo Grundström, är inte bara gråhårig utan kommer i alla åldrar. Den här typens humor har ju blivit stapelvara för alla som vuxit upp med teve och Youtube.

I ”Spamalot” skojar man friskt också med musikalgenren, och sångerna handlar om ingenting eller om sina egna förutsättningar (hur hamnade vi i den här långa innehållslösa låten?). För att det ska bli njutbart måste det serveras med precision, och Raseborgs sommarteater har arbetat upp en stenhård scenrutin och fogat in de behövliga stjärnrösterna för att det ska gå bra.

Musikalens scenuttryck har många moment ska klaffa klanderfritt tillsammans på sekunden, det kräver största möjliga allvar. Men Pythonhumorn går emot det och skojar med självsvåldigt tempo: ibland lojt och utstuderat långsökt, ofta i smattrande infall som till slut kan landa varsomhelst.

Storyn, om sådan finns, är en drift med mytens cementerade rollfigurer. Kung Arthur och riddarna av runda bordet (det jätterunda bordet!) ger sig av på sökande efter den heliga graalen. Men finns den, och vad ska man egentligen med den, på det hela taget.

Musikalen driver med det självcentrerade hjälteidealet och i förlängningen med manlighet och mansroller, den egna grabbigheten inte att förglömma. Poängen med Monty Python är att ingen går säker för skrattet.

”Spamalot” är ändå tämligen fritt från den fysiska komik, ibland ren lyteskomik, som fanns i tidig Python. Den kunde också kopplas till en intellektuell nivå, klassiska filosofer kunde stiga fram i oväntat robusta sammanhang. Nu får driften rikta in sig på riddarkulturen, som ju kontinuerligt spökar i populära filmer, och på musikalens formatstyrda berättande.

I bärande roller har man lyft fram gamla scenrävar. Dan Idman ikläs Kung Arthurs roll, Jennifer Karlsson är Patsy, en kombination av häst och tjänare. Kung Arthur och alla hans riddare är högst medvetna om att riddarrollen är just en roll, och Idman är fena på att placera avsidesreplikerna som understryker det.

Graalletandet är ju ett misslyckande tills man kommer över den banala ledtråden, och riddarna virrar hit och dit. Under gång uppstår möten som bråkar med förutfattade meningar, som scenen med kille i klänning – Filip Rosengren som öser på i självklar Python-stil – eller inpiskade fransmän, sedda ur vulgärbrittisk synvinkel – imagine that!

Den sortens skämt verkar ganska harmlösa i dag. Men de är också komna ur en värld som inte är lika polariserad eller pk-orienterad som dagens, därför andas de en frihet som vi kan känna att vi saknar.

Ian Granström

Riddarrollen öppnar också upp för olika aspekter, till och med för sång och dansintresse, som hos Markus Haakanas karaktär, för strid och slagsmål hos Ferdinand Blomqvists Lancelot, eller för den klassmedvetenhet som Joonas Vartiainen kanske transporterar in i sin riddar Galahad-roll.

Vartiainen är en sångutbildad skådespelare och ”Spamalots” främsta sångtillgång tillsammans med musikalskådespelaren Rebecka Sretenovic, minnesvärd från Raseborg i fjol. Man tror gärna att Raseborgs under åren stadigt stigande sång- och musikkompetens har dragit till sig stjärnor. Vartiainen och Sretenovic har också ett stiligt gemensamt sångnummer. Sretenovic har rollen som Damen i sjön, med inflytande över ett magiskt svärd och tillåtelse att fritt krumbukta sig musikaliskt – det kan hon med besked.

Hon är omgiven av en kader sjöväsen, dansare och ensemblesångare med rötter i Lärkkullas musikalutbildning. Också Jennifer Karlsson har musik- och musikalutbildning i bagaget, man minns hennes namn, liksom många andras, från tidigare Raseborgsuppsättningar. Hennes mångtydiga Patsy-roll är den som tar upp sången ”Allt i livet blir bra när du är glad” i början av andra akten.

Och den fungerar, som annat i föreställningen, dubbelt. Man kan ta den bokstavligt, då funkar den som en varmt gullig sång, som Chaplins ”Smile”(som den parodierar). Sketcherna däremot, blir hysteriskt halsbrytande om man tar dem bokstavligt, meningen är att man ska pröva det.

Men ”Always look on the bright side of life” har också en djupt ironisk nivå, och om man närmar sig den från allsångsperspektivet som infaller i förställningens slut, kan den låta ganska jämmerligt, för att det är svårt för en musikaliskt otränad att falla in i visselsekvenserna med värdigheten i behåll.

Vid det laget skrattar man gärna åt sig själv. Och på Raseborgs sommarteater i lördags fick låten en dimension till när man sjöng den efter att hela andra akten, aktörer och publik, blivit genomblöta av ett nedstörtande åskregn.

Korrigering 11.7 kl. 18.56 Rebecka Sretenovics titel omskriven.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln