Ann-Christine Snickars 09.03.2023 16:28

Publiken i ÅST:s studio hälsas välkommen och anvisas platser av en person som har den autentiska Frida Lassus anletsdrag, men som rör sig lite stelt och inte möter ens blick. Det är publikarbetarroboten Frida vi ser. Och vi själva gästar framtiden, några hundra år framåt i tiden. Där gör vi ännu en tidsresa, besöker Teatermuseet Åbo Svenska Teater, TÅST, där salongen vi just nu sitter i har låsts i en tidskapsel.

Det uppstår en komplikation, och roboten får lov att lämna scengolvet för att reda ut det. Suspekta ljud hörs bakom skärmen, som visar upp teateraffischer från ÅST:s historia. Den som stiger fram igen ger sig ut för att vara samma Frida, men vi ser ju skillnaden. Presentationen av TÅST framskrider dock, och vi får veta att år 2038 spelade man fortfarande något som kallades teater och skådespelarna, som de som jobbade där kallades, var naturella, organiska.

Fram hoppar ett exempel på den kategorin, och vi lär oss en del grunder om teaterkommunikation, när man ska applådera, och vad det riktigt betyder.

Tove Appelgrens pjäs ”[LOVELACE]” är avsedd att turnera i högstadier och för andra stadiet. Den är också ämnad för Konsttestarna (ett projekt som riktar sig till årskurs 8) och är en del av TUI (som betyder Teater i undervisningen). Pjäsen är komprimerad till ett 40-minutersformat, passande för en skollektion, och Tove Appelgren har skrivit en hel del för den turnerande skolteatern Taimine, så hon har kläm på det. Det ska gå undan och vara substantiellt och underhållande.

”[LOVELACE]” handlar om AI, hur vi ser på den utvecklingen. Det är som hittat, då ChatGPT nyss lanserats och man funderar mycket på hur den inverkar på undervisningen. Och på konsten, för den delen.

Alla berörs av AI, och pjäsen kan vara underlag för frågor och diskussion om konstellationen människa-robot. Vad allt kan den inrymma? Var går gränderna? Är AI dominant och känslobefriad, en kombination som man kan tolka som fientlig? Eller är den något helt annat?

Pjäsens falska publikarbetarrobot avslöjar sig, fram stiger XQW1000[LOVELACE]Armydoll, en gestalt som har andra planer än att vara museiguide. I pjäsen demonstrerar hon framför allt sin överlägsenhet. Det går att använda pronomenet ”hon”, för hon är namngiven efter Ada Lovelace, matematiker född på tidigt 1800-tal, betraktad som föregångare till den programmering vi känner i dag. Det kan man lära sig i programbladet, som kan läsas digitalt.

[LOVELACE] gestaltas av Kajsa Ek, hon blir en krigare ur en sci fi-film, kraftfull och beslutsam, suverän. Och kliché! Hon säger en del nedlåtande saker om Ville, den mänskliga skådespelaren, som Ingemar Raukola gör till en vanlig snubbe, klädd i vår tids vanlighetsuniform, yllemössan signalerar något avslappnat. Köttbulle, kallar hon honom.

Senare visar det sig att ”köttbullen” kan dra en slutsats som roboten missat premissen för och av misstag stängt in sig själv i tidskapseln. Den kroken i dramat är ganska spännande, men formatet gör att det får gå undan lite väl snabbt.

Den som stjäl den teatrala uppmärksamheten i föreställningen är Zeller, presenterad som Villes pappa, men i själva verket en robot, skådespelarobot och tidigare dejtingrobot. I sitt tillstånd av robotdemens (han behöver desperat reservdelar och uppdatering) kläcker han ur sig knasiga raggningsrepliker, men lever upp när han tar danssteg till sceniska slagdängor. Jukka Aaltonen gör en läcker tolkning av en trött maskin.

När det kommer till relationer visar det sig till slut att [LOVELACE] inte är opåverkad av känslor och möjligtvis kan generera sådana själv. Eller efterlikna. Kanske hon till och med vill hjälpa Ville att behålla sin surrogatpappa. Bättre en sån pappa än ingen alls, tycker Ville.

Pjäsen väcker säkert ungas lust att diskutera, den inbjuder att argumentera på nivåer som tagit sig vidare från för-eller-emot-konstellationen. Samma gäller en vuxen publik.

Jag skulle också intressera mig för en helaftonspjäs som behandlade samma sak: artificiell intelligens, relationer, konst. I pjäsens nu sägs för all del att ingen längre spelar teater. Men teaterkonsten har funnits långt före vår tideräkning och har dragit nytta av alla tekniska landvinningar hittills. Pandemiårens nedstängningar kan ha varit ett värre hot mot publikåterväxt än någonsin AI.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln