Ann-Christine Snickars 16.01.2023 19:15

”Liv och lust! – 50 år på scen” har drag av avskedsföreställning för Johanna Ringbom, som gjort minnesvärda roller på finlandssvenska scener och som under de senaste två decennierna varit centralfiguren i Teater Josefina. ”Som det ser ut nu” och ”sluta med flaggan i topp” har hon sagt i intervju.

Men det är svårt att tänka sig att musikaliska scenduon Johanna Ringbom och Iiro Salmi för alltid skulle slitas i sär. De är fantastiska tillsammans och bevisar också att renodlade sångföreställningar är en attraktiv och slitstark genre. Den är direkt kommunikativ, en egenskap som publiken dras till.

Ringbom & Salmi har också hållit en sångskatt levande: chanson och kabaré, visor med substantiella texter har varit deras val. Ibland har de utgått från enskilda artisters repertoarer.

”Liv och lust!” är ganska mycket Best of Johanna Ringbom, med smakbitar ur ett par monologer och en låtlista där gamla favoriter finns med. Programbladet fyller också på med påminnelser om produktioner hon medverkat i. Presscitaten avslöjar vilken pondus hon haft i sitt scenarbete, och samtidigt något om teatrarnas pjäsval under slutet av 1900-talet.

Teater Josefina grundades år 2000 i fartvinden efter Ringboms stora succé med ”Shirley Valentine”. Hennes Shirley hade också mer udd än den populära filmens, tyckte många. ”Liv och lust!” citerar en bit ur ”Shirley Valentine” och en stump ut Teater Josefinas ”Mamma och jag”.

Ytterligare en eller två sådana minnesbitar hade fått plats, men programmet håller sig kort och intensivt, går på en timme och en kvart om man räknar med extranumret.

Det inleds med Beppe Wolgers / Olle Adolphsons ”Mitt eget land”, en sång som skapades under kalla kriget och som aldrig lagts i malpåse. Under åren har man hört den framföras med olika tonfall, nu är den upplyftande, uppmuntrande, omfamnande.

Men låtlistan väjer inte för det mörka och svåra motiv, granskar man den noga är det kanske de som överväger. Det avgörande är hur man hanterar dem, Ringboms attack på dem är att inte vika undan.

I Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”, som publiken minns också från ett tidigare program, och i Bobbie Gentrys ”Ode to Billie Joe” som görs i Olle Adolphsons svenska översättning visar hur bra hon är på att framföra berättande sånglyrik.

Så har hon också skolats till skådespelare under en tid då sång med tydliga och kritiska budskap var en del av scenkonsten. Med i urvalet är nu ”Sommarens sista krusbär”, med text av Suzanne Osten, från ”Sånger om kvinnor”, ett album som tröstade Johanna Ringbom när hon blivit tillplattad av en arrogant regissör.

Johanna Ringbom skriver publiken intet på näsan, i stället upplever man att hon med sitt urval och sitt framförande kräver och skapar en plats för människor att leva, som individer och i gemenskap.

Att vara skådespelare är att använda hela sig i sitt arbete, men att sällan få välja själv, man får rollen tilldelad och måste följa regissörens vilja. Teater Josefina kom till för att konstnären själv skulle få välja. Det säger Ringbom tydligt från sin scenposition.

Teater Josefina har också repertoarmässigt ofta legat före institutionsteatrarna i sitt ämnesval. Josefina gick hårt ut i starten med en monolog om klimakteriet, ett ämne som man sett på stora scener först nu. Vuxna barns relation till åldrande föräldrar, som nu är stort teatertema, var Josefina tidigt ute med.

Reflektionerna, i mellantexterna, ibland bitande kritiska, kommer sig av den glödande kärleken till uppdraget, att stå på en scen och förmedla något som på riktigt är viktigt. Och på det sättet är ”Liv och lust!” inte tillbakablickande, utan fast rotat i ett nu.

En gammal antikrigslåt, som Mikael Ramels ”Sagodrömmen” som fått plats i låtlistan, har visserligen fått en ny aktualitet, men Johanna Ringbom skriver publiken intet på näsan, i stället upplever man att hon med sitt urval och sitt framförande kräver och skapar en plats för människor att leva, som individer och i gemenskap.

I allra bästa fall skapas detta i öppenhet tillsammans med någon man passar ihop med. De innerligaste sångerna är också dedicerade till Johannas kamrat i livet och konsten, Johan Simberg, också känd som eminent skådepelare.

Och i föreställningen gestaltas det i samspelet med scenkollegan, lysande pianisten Iiro Salmi, vars arrangemang är osvikliga, klippstarka, fulla av drama eller utstuderade som skiraste spets. Alltid med en smittande glädje.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln