Ann-Christine Snickars 06.03.2023 15:45

Laura Jänttis hantering av August Strindberg har alltid varit mothårs. Åbopublik med långt teaterminne kommer ihåg hennes underbara version av ”Ett drömspel” på ÅST:s stora scen, där gränsen mellan publik och scen och aktörer på handgripliga eller sublima sätt luckrades upp.

Och på en temporär spelplats i gamla stentryckeriet arrangerade hon Strindbergepisoder uppfriskande respektlöst. Stekte man inte fläsk på scenen? Något osande var det i alla fall, och med kännedom om August Strindbergs strikta förhållande till mat kändes det som något oerhört.

I ”Spöksonaten” , som gästade ÅST:s studioscen i fredags och lördags, förekommer också matreferenser. Den infama kokerskan ser till att själv konsumera det näringsrika, serverar herrskapet urkokta livsmedel och buljong färglagd med soja. Familjen är så svag och tafatt att den inte kan ge henne sparken.

Jänttis uppsättning av ”Spöksonaten” för Klockriketeatern är en mörk historia. Scenografin av Milja Salovaara går i svart. Och formen på huset, i Strindbergs text så detaljerat beskrivet, är mörkt toppig som formerna i Arnold Böcklins ”Die Toten-Insel”, målningen som föreskrevs som slutfond. Nu lutar stämningen åt dödens ö redan från början, men med mindre av den resignerade melankoli man utläsa i motivet, som är bortom det fysiska livet.

Laura Jäntti är mer för det kroppsligt dynamiska och har beställt in en svart karusell med några åtgångna tivolihästar. I mittkonstruktionen finns ett trångt rum som hyser mumien, den som en gång var en frisk ung kvinna men som förtvinat i den torftiga miljön. Ibland lyser där några lampor, de blir dystra också de.

En viktig entré i början av pjäsen är Mjölkflickans, som är den hallucination som singlar ut Studenten som synsk och särskild. Han är den enda som kan se henne. Här får alla skådespelarna dansa in som sin egen Mjölkflicka, de ser rustika ut i vit sjalett och treliterskanna i näven.

Jag fattar det som ett bestämt bemötande av Strindbergs infogande av tydor och symbolik med övernaturliga aspekter. Här är man inte utlämnad åt andevärldens egenheter. Spökena, det är ju vi, människorna.

Gubben Hummel är försedd med en prydlig Strindbergmustasch, och Siri Hamari som gör rollen får en också annars att tänka på upphovsmannen. Hennes Hummel är inte en fysiskt orkeslös typ, utan uppträder också kraftfullt som en cirkusdirektör, manipulatör som han är.

Hamari dubblerar som kokerskan, och det är ett övervägt drag, kombinationen av karaktärerna ger ett mer sorgset djup och en lite brysk humor åt framställningen. De är två sidor av samma mynt.

Pjäsen ”Spöksonaten” läcker också sin egen förhistoria, som är en veritabel såpa som skulle duga för vilken teveserie som helst. Där finns otrohet och bedrägerier, ekonomiska hållhakar, agg som går i arv och ett av Strindbergs favoritmotiv, faderskapet som inte är det man trodde.

Jag tänker strax, en liten bit in i föreställningen, att det är en pjäs om att ha fiender eller lida svårt av paranoja. Det stämmer också att Strindberg hade skaffat sig en ny våg av motståndare, nyckelromanen ”Svarta fanor” som kom ut 1907 (då pjäsen färdigställdes), var utomordentligt elak.

Jäntti skalar bort den självömkan som alltid finns i kölvattnet till sådana utspel. Den som har kännedom om Strindberg blir mäkta upplivad av hur hon skapar motstånd, det motstånd han är värd.

Den som inte är bekant med författarskapet kan i stället bara njuta av en konfronterande, orädd performans. Alla skådespelare (föreställningen klarar sig med tre) har kontakt med dans, clowneri och fysisk teater.

Det ger utdelning. Pjäsens knivskarpa repliker som tidigare placerats i en detaljerat uttänkt miljö och svävat ut i en mångtydig poesi, kopplas i stället robust till kroppen. All försåtlig sentimentalitet tar stryk av det.

Greppet med den stiliserade miljön gör att vissa poetiska detaljer utgår, som dödsskärmen som placeras ut framför den som ska lämna livet och kan tolkas som en sällsynt gest av barmhärighet. Men det betyder inte att all poesi utgår. Poesi kan också vara svart och kraftfull.

Det stiliserade gör också att flera roller fått utgå eller gå upp i någon annan. Rollerna är inte heller gestaltat som förväntat, spöken är aldrig som förväntat. Siri Hamaris Hummel får en lysande tolkning som antydd cirkusdirektör, Janne Marja-ahos roll som Studenten flyter ut i cirkushäst, han är en oroväckande skärrad muskulös kentaur.

Ana-Yrsa Falenius gör både Översten på fallrepet och Fröken med de ständiga hyacinterna till synbart vingbrutna existenser, nästan som zombier. Hon ser dem liksom utifrån i deras påträngande olycka, mycket skickligt gestaltat.

När detta läses gästspelar ”Spöksonaten” i Stockholm. Hur den mottas där är man väldigt nyfiken på.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln