Ann-Christine Snickars 05.04.2024 18:04

Stefano Massinis ”Bunker Kiev” är en pjäs som baserar sig på det man brukar kalla ögonvittnesskildringar från Kiev och det första krigsåret efter det ryska fullskaliga anfallskriget. Den skrevs till ettårsminnet av kriget, hade premiär i fjol i Massinis hemland Italien.

Men är det oprecist att tala om ögonvittnen när man går undan sitter i bombskydd under jord? Man ser ju inte vad som sker på gatunivå. Och elen kan brytas och det blir kolmörkt. Men annars är det varandra man ser.

Pjäsens gestaltning tar fasta på det, den leder oss i en nedstigning till ett okänt antal skyddsrum. Fast en precis siffra återkommer: ”I hela Kiev finns det 4984 skyddsrum. ”Bunker Kiev” ges som läsdrama i Konstens hus under april månad.

Man kan tro att det är lättare att ta del av eftersom det saknar nyhetsinslagens bildsättning, men så är det inte.

Repetitionen som är det formellt effektskapande blir gastkramande: ”I dag var det larm igen.”Upprepningen blir rutin, men lidandet är alltid nytt. Alltid akut också utmaningen att förhålla sig till dem som slumpen utvalt att vara medmänniskor under det aktuella flyglarmet, en kort stund eller under många långa timmar.

Det blir väldigt intensivt.

Källarlokal utgör naturlig scenografi

Hur ser världen ut när man återvänder till dagsljuset? Det kan man inte veta. Och inte vet man vad som väntar en på vägen ner i den tillfälliga underjorden heller. Man börjar iaktta de andra, vem är den svaga länken som sprider sin egen panik, vem är den som kan stärka andra genom att börja sjunga?

Föreställningarna ges i ett källarutrymme som utgör en naturlig scenografi. Utan bekvämligheter, påpekar han som ledsagar publiken från samlingspunkten i Café Elephanten.

När vi tar oss ner för den ganska branta trappan vet vi inte var vi hamnar, ett lager av trygghet skalas av. Som teaterpublik kan vår grundtrygghet ändå inte rubbas.

Markeringen får oss ändå att reagera. Ett bord, en stol, en lampa finns tillgängligt för den som är läsare för dagen. Sex olika skådespelare alternerar, fem från Stadsteatern, och en från ÅST.

Satu Rasila har regisserat föreställningen, som är ett samarbete mellan nämnda teatrar och Konstens hus och möjliggjorts av projektet ”Världen på scenen”.

Ramen kring föreställningen ligger fast, men alla tillfällen kommer att skilja sig från varandra beroende på skådespelarens temperament och på publikens sammansättning. Vem av oss verkar oberörd, vem blir skärrad av de ljudeffekter som inkluderats?

Jag hör Riitta Salminens koncentrerat lågmälda läsning, tänker att den kan tillägnas alla som någonsin tvingats in i ett skyddsrum. Medborgare i vårt eget land som varit med om samma finns fortfarande bland oss, medborgare i andra länder upplever det medan vi tar del av läsningen.

Pjäsen är för vuxna, men för tankarna till barn i krig. Minns särskilt en sekvens där det berättas om hur förskolepersonalen förklarar för en grupp barn varför man ska ner i skyddsrummet. Alla har fått röda luvor och leker att de går ner i gruvan för att jobba där, som i Disneyversionen av den kända sagan.

Mariupol nämns , och mormödrar, och att mänskors socioekonomiska bakgrund inte är avgörande i ett skyddsrum, utan helt andra aspekter. En lite märklig effekt föreställningen kan ha på en är att man får ingivelsen att se den igen.

Att det finns en berättelse som ”Bunker Kiev” innebär ett slags tröst.

Den som återkommer gör i så fall gott också för andra, för biljettintäkterna går till UNICEF:s nödhjälpsfond och kanaliseras till Ukraina, Gaza och Syrien.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln