Ann-Christine Snickars 24.01.2024 15:00

Kristina Lugns ”Rut och Ragnar” är en pjäs skriven med poetens handlag, därför ofrånkomligt textdriven, svår eller omöjlig att ändra i verbalt.

Den skrevs i slutet av 1990-talet, och hade sin Finlandspremiär på Wasa Teater i höstas i Ann-Luise Bertells regi.

Jag är förvånad över att Finland inte omfamnat hennes pjäser, hennes lite ruffiga temperament passar ju oss bra.

Det uppsättningen har med sig från vår tid är en mobiltelefon med kamera. Med den tar paret sin skilsmässobild med det inramade bröllopsfotot som bakgrund.

”Rut och Ragnar” rör sig i Lugns centrala motivkrets: relationer och materiell omgivning.

Bägge är i konstant behov av uppmärksamhet, deras tillstånd lutar oupphörligt mot förfall och upplösning.

Och sakerna kanske äger oss, eller i alla fall definierar oss.

Skilsmässan med vad det innebär av övergivande och bodelning blir ett givet motiv.

I ”Rut och Ragnar” har kontrahenterna kommit överens om att skiljas, i ett tänkt ceremoniel där man tar tillbaka löftena eller gör dem till sin negation: lova att lämna mig och låt mig vara ifred …

Den som kan sin Kristina Lugn vet att en av hennes paradgrenar är att arbeta med negationer, brutalt insatta inte-satser.

I hennes dikt har också ”vanliga” människor huvudrollerna, det pekas särskilt ut att de är genomsnittliga. De bär det krackelerade folkhemmets negativa sidor.

I dikten har det en hejdlöst ironisk effekt, på en scen med levande aktörer ställs andra krav.

I WT:s uppsättning gör Carola Sarén och Thomas Lundin entré lyckligt leende, de har bestämt sig och nu ska frågan formellt ställas och få ett svar.

De har en kurs, men Lugns berättande karaktäriseras av vinglandets estetik. Där ryms komik men också det tragiska och en ömhet för personerna.

Lundins Ragnar har på sig något som liknar resterna av en frackutstyrsel, kanske hans kvarglömda bröllopsdress, det är ju bara trettiotre år sen de gifte sig.

Saréns Rut är hemmaklädd i leopardtights och morgonrock (sen byter hon om till bröllopsstass hon med).

Hon behärskar komedins rytmik, och hur mimiken föregriper (eller motsäger) särskilt innehållsrika repliker, eller låter en stämning leva kvar efter att samtalsämne bytts.

Kursändringar finns det gott om, och Lundins improkunnande kommer väl till pass, fast pjäsen förstås är i detalj välrepad.

Men Ragnar verkar ofta gränslöst förvånad över vart det barkar.

Han är i alla fall den som tar initiativ i bodelningen, tar isär möbler (Vill du ha ett ben eller en karm?), säger att han ska ha ensamrätten på drömmen om ett sommarhus.

Den drömmen säger Rut är bara hennes, liksom copyrighten på tröjan hon stickat åt Ragnar.

Men handlar Rut och Ragnar om en skilsmässa, egentligen?

En stark underström, som skådespelarna förvaltar väl, rör vid en universell svårighet att kommunicera, att nå fram överhuvudtaget.

Ytplanets repliker bildas ofta av ett yttrat ohämmat tankeflöde.

Det drar ner många spontangarv, men scenduon är nästan bättre på att hantera scenerna där publiken visas på en bottenlös sorgsenhet eller en hektisk ensamhet, där man kan tycka det är komiskt men inte har nån lust att skratta.

Ett gammalt äktenskap är en beprövad plats för ett ödesdrama.

I Strindbergs ”Dödsdansen” tycks kontrahenterna känna varandra utan och innan, kan därför skrupellöst använda de skarpaste vapnen mot den andra.

I ”Rut och Ragnar” är det främlingskapet som flyter upp, evigt närvarande. Det gör också pjäsen rörande på ett oväntat vackert vis.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln