Ann-Christine Snickars 03.05.2023 10:33

Shakespeares ”Julius Caesar” är en pjäs pjäs om makt och om politiskt våld – och om dem som accepterar politiskt våld och vad det gör med dem.

Klockrikes version i regi av Carl Alm är en komprimerad karnevalistisk föreställning som gör fars av tragedin, och ger Shakespearepjäsen vad den tål, i alla fall mot slutet, där maktkampen eskalerar, texten fragmentiseras och scenuttrycket får visualisera nya och nya infall.

Det blir kaos och regression, maktens män står plötsligt haklappsförsedda i förskolans fruktstund. Det går också över styr. Och det är emellanåt jobbigt att titta. Tiden tycks ha gjort saker med upplägget.

Föreställningen som samproducerades av Klockrike och Teater Universum hade premiär redan i november 2020 och hann spelas bara några gånger innan de nya pandemirestriktionerna krävde lapp på luckan.

När ett gästspel når Åbo är det är omöjligt att se den utan att tänka på Rysslands blodiga krig i Ukraina.

Kvällstidningarnas löpsedlar den dagen talar om hur ett stort hat mot Putin pyr i Ryssland. Man går in i salongen med detta klibbande vid sig.

Hur en föreställning tas emot handlar också alltid om kontexten för dagen.

Som åskådare blir man genast delaktig i stoffet: kunde man tänka att det var gott för samhället och framtiden om envåldshärskaren togs av daga? När uppsättningen nu är två och ett halvt år gammal har det det tragiska allvaret allt mer trängt fram och skratten åt farsen och de anakronistiska skämten har det motigt.

Pjäsen har ett par dussin roller men nu finns bara fem skådespelare som tar sig an dem. Men det man förlorar i djupperspektiv kompenserar man med buller och bång, full fart och skruvade infall: ett kylskåp fullt med bärs, kejsaren som myser med hustrun över ett dagstidningskviss.

Caesar själv stormar in i Paul Holländers gestalt som en självgod, oövervinnlig, oemotsäglig glamorös härskare. Han är infantilt förtjust i spektakel, och det får ange tonen för helheten.

Vilka omständigheter lämnar porten öppen för den typens härskare? Det är en tanke som opererar lite tyst i bakgrunden.

Shakespeares text berättar om maktens hederskultur: en härskare regerar utan ånger och utan att se tillbaka, betalar med människoliv, sitt eget om det kniper.

Döda fiender (de högt uppsatta, andra räknas inte), hedras som bröder inom den här kontexten. Det är blodisande.

Men texten innehåller flera sekvenser om vad som sker när makten skiljs från samvetet eller när makten inte längre tjänar staten; ofta är det Brutus som står för de harangerna.

Brutus låter sig dessvärre vinnas över till sidan som accepterar politiskt våld, föreställningen är tät och dramatiskt konsekvent där.

Det är också konsekvent att pjäsen så att säga går händelserna i förväg, en blodig presenning breds ut på platsen innan mordet på Caesar begåtts. Sådana snabba ljudlösa gester är övertygande.

Pjäsen är i princip öppen för hur mycket folk som helst på scenen: senatorer, soldater. entourage. Att Klockrike kör med så få är utstuderat. Skådespelarna byter demonstrativt om inför öppen ridå. Maktens män klär också på sig sina fejkmuskelkostymer, som bara delvis döljs av togorna, mitt för ögonen på oss.

Skådespelarna har licens att ta ut svängarna, och näst efter Caesars roll låter det mest om Cassius, som Tuuli Heinonen gör rytande och morrande. Det är frustrationen som talar, men är också poserande.

Sanna Stellans Brutus har ett mer behärskat utspel, helt följdriktigt, för Brutus är den egentliga huvudrollen.

Pjäsens hjärta är diskussionen, verbalt uttryckt, om makt och rätt. Scenen där Johanna af Schultén som den Caesartrogna Marcus Antonius håller sitt vingliga tal till folket om kejsarens arv (löjliga löften om parker och fyrk till alla) ger en samma känsla som efter ett överraskande val.

Anpassningen tar vid innan förlorarna hunnit bäras ut. Det är skickligt inprickat.

I slutet av föreställningen är mannen med moppen (som var det första man såg) igång igen. Han tillhör dem som får städa upp efter våldet. Den illusionslösa hållning Wilhelm Grotenfelt ger honom sammanfattar pjäsens synvinkel.

Grotenfelt gestaltar också själv hela episoden med poeten Cinna, som misstas för den sammansvurne Cinna och får betala med livet för det.

Scenen görs på en nedsläckt scen, där en ficklampa brutalt och slarvigt lyser honom i ögonen. Diktaturen dödar dikten, har pjäsanalytiker sagt.

Men jag tänker också genast på hur ryska soldater slaktar civila i Kievs förstäder. Det sker lika fort och oåterkalleligt.

För såna scener och för upplevelsen av vad omvärlden gör med en föreställning är det intressant att ”Julius Caesar” spelas vidare.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln