Ann-Christine Snickars 25.01.2024 15:49

Ungas grundutbildning blir alltmer inriktad på individuella val och personlig framgång, men Katedralskolan håller också det kreativa grupprojektet högt.

Årets musikalsatsning heter ”Baren”, och har nyss visats på ÅST:s Tiljanscen.

På onsdagen var kvällsföreställningen öppen för alla. Mest syntes föräldrar och familj, men också en och annan utomstående som var nyfiken på upplägget.

Vad tänker unga på som viktigt att föra upp på scenen, sjunga ut om? Framtid, relationer, arbete, världen och våldet i den är tydliga motiv. De gestaltas i sångtexter och låtarna som i sin tur mejslar fram roller.

Rollerna får bli representationer: Offret, Karriäristen, Aktivisten, Drömmaren. De introduceras som stamkunder i baren som heter Pumphuset, och är ”stans minsta”.

Ester Lillhannus spelar bartendern på scenen och har också skrivit manuset, som är mer än bara en ramberättelse. Det är komprimerat men med egna komplikationer.

En till en början anonym Konfrontatör (Tilda Stjernberg) utmanar bartenderns betraktande hållning. Tillsammans beskriver de olika sätt att förhålla sig.

Byggstenarna utöver det är sången, bandets insats och låttexterna. Solisterna är tre till antalet.

Emma Sandell har två av huvudlåtarna på sitt konto, jag gillar mycket Offrets låt som tagit melodin av ”Cry me a river” och handlar om en förtryckande, kanske våldsam relation.

Uppsättningens egen text är gjord av Tintin Ekelund. Tolkningen har känslighet och integritet. Sandell återkommer i Drömmarens låt som har Maya Åkerholms text till en Paramore-melodi (”Hard times”).

Sienna Rönnblads framförande av Karriäristens sång till känd Abbamelodi med text av Tintin Ekelund får lite tuffare stuk och Ari Krogell i Aktivistens låt släpper fram en ren vrede.

Också den äldre i publiken känner till Rage against the Machine, som har gett melodin, solisten själv och Ester Lillhannus har skrivit orden.

”De som dör då ingen hör / Vi glömmer dem när vi inget gör” är ett par rader, otäckt träffande just nu.

Sångtexterna är en höjdpunkt, man märker att de getts arbete och eftertanke. De uttrycker sorg och oro men också genomskådande och kraft.

Sångtexterna är en höjdpunkt, man märker att de getts arbete och eftertanke. De uttrycker sorg och oro men också genomskådande och kraft.

Låtarna arbetar också för dramaturgin. Inramningen är stämningen i ödesmättade ”Hotel California”.

Men utan bandet skulle låtarna stå sig slätt. Det är genomseriöst och alla gör det man ska i ett band: levererar. Jag sitter så nära att jag ser basistens fingersättning, hur trummisen jobbar.

Man behöver inte nämna nån särskild (kolla i stället faktarutan!), tillsammans är de inarbetat bra.

En musikal, kort eller lång, är en stor apparat som ska fås att fungera. Det finns ett team och handledare bakom allt arbete men Tintin Ekelund ansvarar för regin. Den flyter utan friktion på Tiljan, fast scenen är utmanande för att den bara har en utgång. Men sorti kan göras mot publiken.

Till premisserna för en projektföreställning hör ofta nånting lite hektiskt, och saknade publiken nånting på den öppna föreställningen i onsdags så var det kanske ett lite mer dröjande tempo.

Inte för att man inte hann begripa sceninnehållet, men för att man gärna hade vistats lite längre i det.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln