PJÄSEN: Kärleken kan vara tidlös – men formas också efter dagens krav
Brud och brudgum. Men i Mikko Roihas regi av Maria Jotunis ”Miehen Kylkiluu” visar man med en enkel gest att konstellationerna kan vara annorlunda. På bilden Hannele Laaksonen (Kouvolan Teatteri) och Anne Niilola (Kotkan Kaupunginteatteri). Foto: Moe Mustafa
Teaterregissören Mikko Roiha jobbar med en fot i Berlin och en i Finland, och ”Miehen kylkiluu”, Maria Jotunis skarpa komedi om kärlek och överlevnad hade premiär i Berlin i höstas. Sedan dess har den arbetat sig fram till lokala premiärer på olika finska teatrar. I februari har turen kommit till Stadsteatern i Åbo, med föreställningar ända till slutet av april.
I fjol kunde man vid den här tiden se Roihas tolkning av Orvokki Autios klassiska österbottenskildring, där produktionsupplägget var detsamma. Också nu har Stadsteatern en egen skådepelare med i produktionen. Ulla Reinikainen iklär sig rollen av doktorns hushållerska Miina Salokannel, en av dramats huvudpersoner.
Jotunis pjäs, som hade premiär 1914, handlar om hur man agerar kring kärlek och äktenskap i en social miljö (småstad!) där rangordningen är tydlig och man inte har så många giftermålskandidater att välja på. Gifta sig bör man, dels för att passa in, dels för att det är ett sätt att säkra sig ekonomiskt, dels för att man helt enkelt vill.
Jotunis tidiga författarskap domineras av noveller, skarpa i sin naturalism och sin stränga analys av förhållandet mellan kärlek och ekonomi, känsla och pengar. Men den krassa stilen betyder inte att hon skulle sakna förståelse och medkänsla för sina personer.
I dag är Jotuni mest känd för sin skildring av ett våldsamt äktenskap, romanen ”Huojuva talo”, som också dramatiserats. På ÅST sattes den upp 1986 i en minnesvärd version, ”Det vacklande huset”, regisserad av Marjaana Castrén med Ylva Ekblad och Dick Holmström i de ledande rollerna.
Mannen kvinnans huvud?
Mikko Roiha har skalat i textvolym och rollista och ”Miehen kylkiluu” klarar sig här med fem skådespelare, ett par av dem har dubbla roller. Paavo Honkimäki spelar både apotekaren Jussi Ollenberg och skomakaren Topias Kinkkunen, den förra är olyckligt kär (i sin fru!) och den senare på jakt efter hustru – om man kan säga att en så genomgripande stel person kan vara på jakt.
Amalia Oljander, som är apotekarens hushållerska, och i Jotunis text (och i filmen från 1937) den som har huvudrollen, passar på att dumpa sin rival (Miina) hos Topias, som är hennes bror. Anne Niilola gör Amalia till ett storslaget rivjärn.
En kvinna måste ta och hålla fast vid det hon behöver, säger Amalia. Det är också hon som har den klassiska slutrepliken, som frejdigt går emot prästens tal om att mannen skulle vara kvinnans huvud och att kvinnan är mannens revben. Det är rena bluffen, det visar hon med hela sitt agerande.
Lukasson, anställd vid apoteket och den som Amalia tänkt gifta sig med, är inte lika rätlinjig. Han underhåller relationen till Miina, Amalias motsats. Han kråmar och krumbuktar sig, och Miina följer och ler och fladdrar med ögonfransarna.
Lukasson gestaltas av en kvinna, Hannele Laaksonen. Det är en del av uppsättningens valda spelsätt att låta personskildringen spränga sina gränser eller läcka friskt utöver dem. När Lukasson och Amalia gifter sig ser publiken två kvinnor – och två personer som är klädda i maskulint mörk kostym. Det är en kommentar som förankrar en uppdaterad äktenskapspraxis.
Stora känslor. Men inramningen är stram som i en seriestrip, och scenografin kompar seriestetiken. Paavo Honkimäki (Jyväskylän Kaupunginteatteri) och Maija Siljander (Riihimäen Teatteri) spelar komedins finfolk, apotekaren och hans fru. Foto: Moe Mustafa
Den fysiska ramen, scenografin, är stram och parsmakad. Upplägget påminner om grafiskt berättade, där scenbilden är en sparsamt inredd serieruta, som aktörerna fyller i med sin närvaro, ofta markerad så att var och en har sin särskilda kroppsliga och verbala kontur och attityd. Så kan komedi i dagens tappning se ut.
Den här stiliserade och ibland helt hejdlösa spelstilen – med kollektiva koreografier där man flirtigt vänder sig mot publiken eller bara inåtvänt dansar runt – sparkar på sitt sätt nytt liv i Jotuni, som i och för sig inte alls är bortglömd, men som yngre generationer inte just känner till.
Att man avstår från det finstilt psykologiska gör också apotekarhustrun Elli Ollenberg till en läckert modern manipulativ gudinna. Maija Siljander gör henne med en överlägsen och liksom blind resning, som punkteras först när hon ser vad hon håller på att förlora.
Samma effekt, med annan metod
Det fiffiga med regin är att den, fastän karaktärerna målas med så tjocka konturer, mer ser till helheten än till de enskilda. Den går på sätt och vis emot Jotuni, och hennes sätt att sätta strålkastarens starka ljus på personerna, men översatt till vår tid kan effekten bli den samma. Man får syn på själva ärendet, hur kärleken och förhållanden och äktenskap ofrånkomligt också regleras av det materiella.
Jotuni arrangerade materialet på sitt sätt, Roiha på ett annat, och till exempel författaren och dramatiken Johannes Ekholm tangerade temat för ett par år sedan i den uppmärksammade romanen ”Rakkaus niinku” (”Kärlek liksom”), som var uppbyggd av ordkaskader, som om någon nedtecknat personernas vardagliga prat.
Den hade helt annan överrock än Jotunis pjäs, men varken titel eller innehåll saknar släktskap. Och man tänker sig gärna att de som fångades av Ekholm skulle kunna ha utbyte av ”Miehen kylkiluu” i Mikko Roihas förpackning.
Miehen kylkiluu (Mannens revben)
av Maria Jotuni
Bearbetning, regi och scenografi: Mikko Roiha
Dräkter: Taina Sivonen
Ljuddesign: Moe Mustafa
I rollerna: Paavo Honkimäki, Maija Siljander, Hannele Laaksonen, Anne Niilola, Ulla Reinikainen
Föreställningar på Turun Kaupunginteatteri 5.2 -27.4
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.