Ann-Christine Snickars 01.07.2023 14:57

Sisko Istanmäkis  roman ”Liian paksu perhoseksi” från 1995 kan läsas på många sätt. Som en berättelse om en kvinna som inte motsvarar nätt-och-medgörlig-normen eller som en bild av strukturomvandlingen och emigrationstoppen till Sverige på 1960-talet.

Stark kvinna, spinkig hunsad man

Man kunde också se den som en konkret gestaltning av den resoluta kvinnokraft som behövdes för att få Finland att fungera decennierna efter kriget. Som fokus och förmildrande omständighet finns kärleken mellan Kaisu, den stora starka kvinnan, och Erni, den spinkiga mannen som hela livet hunsats av mor och syster.

Samuel Karlsson

”Kärlekshistorien lyser allt mer”

När berättelsen dramatiseras börjar kärlekshistorien lysa alltmer, det är bra så. Teaterboulage utvinner mycket värme ur den, och det mörka runtomkring hanteras för det mesta med humor.

Kaisu, som är lite på tjugo och längtar efter att få eget jobb och stå på egna ben, får anställning i Ruutinojas diversehandel, en bybutik som hankar sig fram med allt glesare kundunderlag. Hon river i från första stund, men miljön är inte välkomnande.

Med perfekt tajming i repliken

Veronica Siivonen har Kaisus roll, hon tolkar den med perfekt tajming i repliken och utan överflödiga gester. Kaisu har lärt sig bita ifrån och inte vika undan.

Att huvudrollen gestaltas så gediget ger komedigreppet ganska fria händer, något som stoffet inte alldeles självklart inbjuder till. Men finsk berättartradition har en ådra som kan kombinera svarta ämnen med plats för skratt, allt från ”Sju bröder” till Kaurismäki. Kvinnor behärskar också genren, tro inte annat.

Jonatan Rönnholm, som har rollen som handelsman och Kaisus blivande man demonstrerar en märkbar rollutveckling, från inledningens nervösa flamsighet (rollens, inte Rönnholms) till en mer luttrad man som kan stå upp för sig själv.

Samuel Karlsson

Med tjockare kontur

De två övriga huvudrollerna, Kaisus blivande svärmor och svägerska, målas med tjockare kontur, och med komikens mer bryska medel. Carola Rantala-Lindholm som den gränslösa och manipulerande mamma Ellida och Lisa Taulio som syster Vivien – ett hår av hin, helt enkelt – förmår också teckna dem så att man ser deras tragiska och frustrerade botten.

Ett plan i pjäsen som är outtalat men närvarande i föreställningen är frågan hur man hanterar knepiga relationer, rättvisefrågor, sorg – allt som hör till livet – på en liten ort där alla ser en men inte alla nödvändigtvis vill en väl. Regissören Daniela Franzell har ett öga för detta, hon kan vara drastisk men behöver inte peka med hela handen.

Hela byn tycks närvara

Med jämna mellanrum återkommer scener där hela byn tycks närvarande, de kan vara initierade av en inskriven händelse men också lockade av soundtracket som personifieras av Mecki Ruokolahtis vokalist med 60-talsstuk, som sjunger finska känsloladdade låtar från då till nu, från Laila Kinnunen och Maija Vilkkumaa.

Den här musikförankringen är ett lyckokast – den ger en empatisk blick på människorna och deras emotionella tafatthet, och Mecki Ruokolahti sjunger också lika okonstlat självklart som vår finska sångtraditions bästa uttolkare. Att bygga temat ”stark kvinna” också via musiken är ett intelligent schackdrag.

Samuel Karlsson

Också lämnad ensam

Istanmäki vill ju också utmana det larvigt retoriska snacket om ”starka kvinnor”. Kaisu har muskler och kurage att kasta ut dem som förolämpar henne. Kom an, bara! Men underströmmen visar hur kvinnor som är påfallande och konkret dugliga också lämnas ensamma. Veronica Siivonens Kaisu visar med hela sitt kroppsspråk hur en kvinna kan reagera på det.

”Ingen fjäril, precis” är en kortare version av den finska dramatiseringen. Och den har ett lättare och flödigare grepp, det är ett måste, för att man ska hinna igenom det viktigaste i historien. Till hjälp tar man då det visuella, som låter en begripa utan ord.

Färgkoordinerade bybor

Lärarfrun, förtryckt och splittrad (som får en intensiv laddning av Julia Laurén) och hennes ängsliga barn (Arla Eriksson och Leaf Nordqvist) är klädda i vekt blekgult. Byns folk, på scenen representerade av en rad bestämda kvinnor (i romanen är en del av dem påstridiga krigsveteraner som sitter på ljugarbänken och blandar hembränt i ölet), är betydelsefullt färgkoordinerade. Mopopojkarna (Carita Henriksson och Marika Laaksonen tar hand som deras pubertala trots!) går i blått.

Eftertanke och visuell påhittighet

Victoria Druggs dräkter vittnar om eftertanke och visuell påhittighet, och samma gäller Minna Ihalainens scenografi, som utnyttjar alla väggytor som scenen har att tillgå för att få in varje signifikant plats berättelsen behöver, utan att någon trängsel uppstår.

Diversehandeln är mitt i blickfånget, och ”Ingen fjäril, precis” också kan tas som en hyllning till alla Finlands lanthandlare, de som sen länge satt lapp på luckan och de som ännu, särskilt i skärgården, kämpar för att få de ojämna säsongerna att gå ihop.

Skini Lindgård, som översatt manuset, har sagt att just lanthandeln som spelplats verkat tilldragande på henne. Hon har låtit dialogen bli ett talspråk som har minsta möjliga distans till personerna. På scenen får också pargasintonationen komma fram. Skini har en roll i pjäsen också, som Kaisus mamma, och publiken tolkar den direkt som en cameo, en särskild hedersbetygelse.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln