PJÄSEN: I vampyrhistorien ”Nälkä” återkommer dockteaterkonstnärer vi sett i ÅST:s ”Kalevala”
Maija Kurki
Maija KurkiDracula. En historia som aldrig dör. I dockteaterversionen ”Nälkä” försöker berättartrion Riina Tikkanen, Reetta Moilanen och Anna Nekrassova tillskansa sig huvudrollen. Pjäsen ges på Stadsteatern, premiären är en del av Turku International Puppetry Festival som pågår nu. Foto: Maija Kurki
Nälkä (Hunger)
Manus (fritt efter Bram Stoker): Anu Kaaja, Lee Lahikainen
Regi: Lee Lahikainen
Dockor: Lee Lahikainen, Tytti Marttila, arbetsgruppen
Dräkter: Pia Kalenius
Musik: Aino Venna
Ljusdesign: Irene Lehtonen
Ljuddesign: Sinimaria Tomperi
På scenen: Reetta Moilanen, Anna Nekrassova, Riina Tikkanen
Produktion: Aura of Puppets, Åbo Stadsteater
Premiär på Stadsteaterns Sopukkascen 7.11.
Bram Stokers mer än hundratjugo år gamla historia om greve Dracula dyker upp i olika skepnader med jämna mellanrum. På filmgenren har den utövat störst dragningskraft. Tidigare i år kunde man se en jubileumsföreställning av Werner Herzogs filmatisering på bio i Åbo.
En lite liknande suggestivt dröjande dramaturgi präglar ”Nälkä”, en dockteaterföreställning i regi av Lee Lahikainen, dockteaterkonstnär utexaminerad från Konstakademin i Åbo. Premiären (på Stadsteaterns Sopukkascen) är en del av TIP-fest, Turku International Puppetry Festival, som ordnas för tionde gången av nätverket för professionella dockteaterkonstnärer Aura of Puppets, med gästföreställningar, diskussioner och klubbaftnar.
De tre mänskliga aktörerna i ”Nälkä” gör en raffinerad entré. Slentrianmässigt vore att låta dem stiga fram ur en likkista – dessa kryper sugande sinnligt fram ur jättelika bloddroppar som hänger över scenen. Spänningen i scenberättelsen blir: vem är mest levande, dockorna som föreställer karaktärer av kött och blod eller de scenpersoner som gestaltar de odöda, greve Draculas tidigare kärestor.
Trion, Reetta Moilanen, Anna Nekrassova och Riina Tikkanen, uppträder i helsvarta dockförartrikåer men plockar på sig några rudimentära plaggdelar innan de börjar sin lek med de fortfarande levande – dockorna. Dockorna är tvådimensionella pappersdockor, deras rörliga del är de ledade armarna. De kan återkomma i mindre format om så behövs, eller tunnare, som bara pappersark, som kan klippas itu, ätas upp, brännas. Sådant sker.
Gestaltningen av den kroppsliga ömtåligheten blir föreställningens huvudström, tillika med insikten att det brutala livet inte bryr sig mycket om den. Att man vågar utmana och leka med det ger en stor dos energi.
Historien utspelar sig som vi i stort sett känner den: fastighetsmäklaren Jonathan Harker får ett uppdrag från utlandet, en viss greve i Transsylvanien vill köpa hus i London, förhandlingen måste ske i köparens hemland. Det blir upptakten till en förtrollning som drar in hans fästmö och fästmöns väninna. Sen drabbas fler. Väninnan Lucy faller offer för greven när han landar i London, ditfraktad av ett spökskepp där alla vid framkomsten är döda.
Ett spår i tolkningen kan vara vad som tillåts vara levande och vad som förklaras dött i oss. Eller vad känslorna vi kallar kärlek kräver och gör med oss. Läsningen av Bram Stoker har ju inte så mycket att göra med den historiska Dracula, en tyrann som levde på 1400-talet.
Till dockförarnas/skådespelarnas uppdrag hör också att ordna med den fysiska uppsättningen och scenografin: öppna det lilla skåplikande arrangemanget som markerar London, bygga upp Draculas slott, visa oss in på en kuslig gravgård där ljussättningen skapar enorma skuggor av de diminutiva korsen i dockförarens hand.
”Nälkä” (Hunger) blir den adekvata titeln på berättelsen utan slut. Spåren efter kampen mellan ont och gott (och alla stridande dikotomier som berättelsen vimlar av) leder liksom ingenvart, bara till en ännu större hunger. I populärkulturen är de motivslingorna vältuggade. På vampyrfilm kan man bli skrämd så man kräks av alla möjliggjorda specialeffekter, sen går man lugnt hem.
Dockteatern har sin särskilda poäng. Eftersom allting utförs på plats och av människohand avkrävs både aktörer och åskådare en annan sorts uppmärksam närvaro. Det kan vara den vi hungrar efter.
Någon kan tycka att de redan är bekanta med nämnda dockkonstnärer och med regissören. Fullt möjligt, för alla fyra finns med i ÅST:s ”Kalevala”, som också är en fjäder i hatten för dockteaterkonsten i Åbo.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.