Ann-Christine Snickars 19.10.2021 11:33

Ett av de mest kända självporträtten i finländsk konst är Ellen Thesleffs från 1895, i blyerts och sepia på papper. Utförandet bidrar till att det känns skört och känsligt. Men stannar man inför det möter man en orädd blick, oböjligt riktad mot framtiden.

Medvetenheten går också inåt, mot det outgrundliga.

”Omakuva” på TEHDAS Teatteri, med föreställningar till slutet av november, utgår från självporträttets linjeföring och faktum att det avstår från färg, bygger en drömlik föreställning där rörelsen är det övergripande.

Man avstår också från att återge Thesleffs verk, ett drag som gör det möjligt att fokusera allmänt på vad ett självporträtt egentligen är.

Det går ändå återkalla målningar i minnet. Skådespelarna Johanna Jauhiainen och Anu Almagro utför repetitiva koreografiska rörelser mot en bakgrund med projicerade bilder (som föreställer dem själva) och jag tycker mig känna igen vissa åtbörder.

Bläddrar efteråt fram en målning från tidigt 1900-tal, ”Flickorna på ängen”, som föreställer ett par unga kvinnor mitt i varsin kraftfull rörelse.

Den kan hittas i Hanna-Reetta Schrecks utomordentliga biografi ”Jag målar som en gud” (på svenska 2019). Boken har bidragit med material för ”Omakuva”, och inte bara det, Schreck är också med på scenen, mest i rollen som Konsthistorikern, som arbetar på en skrift som utförs med krita längs en av scenrummets väggar.
Men att kunna läsa den är i detta sammanhang inte högst prioriterat.

Dessutom är golvet fyllt av hopskrynklade pappersblad, övergivna skisser och kladdar, kanske. De markerar i mitt seende konstnärens tålamodsprövade arbete. De är också dekorativa inom den aktuella ramen.

En viktig del av föreställningen är projiceringarna av bilder: landskap med träd och människor, ansikten. När projektionerna övergår i mer abstrakta linjer och former kan det vara svårare att avgöra om man ser en rörlig bild eller om en levande skådespelare är involverad.

Det är mycket suggestivt och skruvar upp uppmärksamheten ytterligare.
Ett övergripande motiv i föreställningen är positionen som betraktare, som beskrivs mest handfast i de scener där aktörerna slår sig ner med ryggen åt publiken och fördjupar sig i det som ses i fonden.

Men att urskilja motivet är minst lika viktigt. I självporträttet sammanfaller motivet och subjektet.

Till fokuseringen bidrar musiken. Tonsättaren och saxofonisten Pauli Lyytinen är oavbrutet på scenen. Hans musik har en djup och mörk ton, det går att ta det som en referens till Thesleffporträttets sepia.

Musikens bidrag är också rytmen, ett avgörande moment inom bildkonsten. I en av de sista scenerna greppar alla varsitt enkelt instrument och faller in i en gemensam takt.

De musikaliska föremålen är också de enda (så när som på en annan passerande färgfläck) i uppsättningen som har klara färger – man blir mycket intagen av det.

Den som läst Schrecks biografi, eller annars är insatt, får ut mycket av föreställningen, men utan förkunskaper kan man vara minst lika mottaglig, till och med friare i associationerna.

”Omakuva” är också ett verk som växt fram utan särskild regissör, som ett organiskt samarbete.

Föreställningen innehåller också tal, det verbala är citat ut Eller Thesleffs brev. Det blir mångspråkigt, hon behärskade flera språk. Thesleff är fästpunkten, men det innersta motivet är konsten och betraktandet, i förlängningen hur bilden av oss själva tas emot och förändras.

De medverkande skådespelarna har bearbetat den frågan länge, särskilt i relation till iscensättning. Det kan låta abstrakt och högtflygande, men förverkligat är det allt annat än det.

Det handlar om konstens sinnlighet och konkretion, en omedelbarhet som både utövare och betraktare nödvändigt behöver.

Till föreställningen hör också en serie diskussioner som vem som helst kan delta i. Kommande fredag (22.10) talar Hanna-Reetta Schreck om sitt biografiska arbete om Ellen Thesleff.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln