PJÄSEN: I sin Hamlet frilägger Studentteatern den toxiska kombinationen makt och manipulation
Studentteatern satsar stort. Då blir det ”Hamlet”. Ensemblen poserar framför slottet i Helsingör, alias Skärgårdsbaren. Längst fram Hamlet, Svante Lindholm, strax bakom honom farbror Claudius, Annika Tuomi, och mamma Gertrud, Elisabeth Diljaj. Foto: Jytte Holtegaard Andersen
Efter en period av osäkerhet och sparlåga går Studentteatern i Åbo in för ”Hamlet”. Det är rätta tag. Studentteatern har inte någon egen scen så man får spela där det är möjligt. Nu är ”Hamlet” möjlig i Skärgårdsbaren.
Då får man agera på ytan som är avsedd för band och dansare, entréer och sortier tar en liten stund. Det ger pjäsen en karaktär av väntan och fördröjning som inte alls behöver vara till nackdel.
Det är en texttrogen version som regisserats av Anna Högström. Pjäsen tar sina modiga tre timmar inklusive mellanakt, ett arbete också för de åskådare som sitter bänkade utan ryggstöd (andra bekvämare platser finns förvisso att tillgå).
Skådespelarna agerar också utan ryggstöd, man har bara sig själv och texten här och nu. Stadsteatern som hann ha premiär på sin ”Hamlet” för några veckor sedan har all värdens teknik och professionalitet i ryggen, men här spelar man mot en tegelvägg och ett murrigt draperi. Scenbilden kompletteras av några stolar.
Dräkter och personattribut blir en viktig del av tolkningen. Det ser ut som ett hopplock men prickar skickligt in karaktärerna. Hamlet kör med jeans, drottning Gertrud lägger aldrig av sig pälsen, Ofelia har en t-shirt med texten ”I am the future”. Gravgrävarna har studentoverall och keps.
Makt och manipulation
Man märker att Studentteatern gjort sitt textstudium ordentligt. Programbladet säger att de velat undersöka problemkomplexet hämnd och förlåtelse, men tydligare frilagt blir den toxiska kombinationen makt och manipulation. Sällan har jag så bra förstått den politiska basen för danska hovet. Andra uppsättningar brukar galoppera förbi detta.
En scen mot slutet av föreställningen som helt och hållet motsvarar proffsnivå utspelas mellan Claudius och Laertes: Claudius lirkar systematiskt Laertes till att bli Hamlets baneman. Det är tätt och fokuserat spelat, mycket snyggt.
Kung Claudius spelas av Annika Tuomi. Att maskera aktörerna till ett annat kön bryr man sig inte om, det är ett plus. Tuomi är nog denna föreställnings stjärna, hon tar ut svängarna men vet väl att rollen domineras av en stenhårt målmedveten agenda.
Tuomi är också ett under av diktion, inte ett ord av hennes repliker går förlorat. Annars är artikulationen varierande, från tydlig till hektiskt suddig. Det är en fråga om tempo, att våga ta den tid man behöver.
Men det handlar också om att göra scenrummet till sitt, att skådespelaren inte bara är den som betraktas, utan den som ser. Den berömda pjäsen i pjäsen (som slutligen avslöjar Claudius) handlar ju om det.
Frestelserna och plikterna
Textvolymen är förvisso inte jämnt fördelad. Hamlet får axla lejonparten. Svante Lindholms Hamlet är emotionellt ganska behärskad, vilket är bra. I rollen finns många toksvåra moment, till exempel modershatet – rollen vacklar där, och man måste hitta ett trovärdigt sätt att vackla.
Gå-i-kloster-scenen lyckas väl: en kille gör på brutalast möjliga vis slut med sin käresta. Lindholm är bra när han riktar sig till motspelare och mot publiken, men regin har också tillåtit ganska mycket gå-och-fundera-med-handen-på-hakan. Det är en ingrodd Hamletuppfattning, dessvärre.
Polonius vacklar mellan frestelserna i storpolitiken och plikterna som pappa. Ibland särskiljer Valter Ambrosius Östbergs Polonius på de här funktionerna och lyckas gestalta dubbelheten.
Rosencrantz och Guildensterns roller har blivit mer lydiga och lite lustiga lakejer än skrupelfria maktens redskap. Karolina Rasinkangas och Josefina Rasinkangas gör dem med ett tycke av Blues Brothers. Sekvensen där Hamlet avslöjar deras svekfullhet blir därför svalare än den kunde.
Hjärtat klappar för grabbarna i birollerna
Drottning Gertrud gestaltas av Elisabeth Diljaj, som gör henne till en kvinna mån om sin egen bekvämlighet, men som också är lätt påverkbar. Hon har en finstilt mimik som man genast lägger märke till, överraskar därtill i en känslig sång. Föreställningen använder också musiken genomtänkt och spänstigt, musik i helt otippade stilar får helt enkelt spräcka scener som annars skulle stå och tugga.
Ofelia, Anni Vaenerberg, har en avsevärd scenkarisma. Hon har också en egen ordlös soloscen där hon sitter och lyssnar på sorgsen musik i hörlurar, publiken lyssnar in hennes övergivenhet och lidande, som får ett tydligt uttryck. Hon är en Ofelia med anspråk på att bli sedd.
Men mest klappar nog mitt hjärta för grabbarna i birollerna, Horatio som gestaltas av Rose Wilson, öppet och koncentrerat, och Laertes som Petra Bussman gör till en allvarlig och känslig kille som radikaliseras inför våra ögon. De är gediget fina.
En biroll med utstrålning har också Simona Roth som Marcellus (och senare en dödgrävare). Marcellus tänder sävligt en cigg för att markera sitt avståndstagande. Det är också M som säger ”Något är ruttet i den danska staten”, liksom i förbigående, men mycket tydligt.
Hamlet
av William Shakespeare
Översättning: Britt G. Hallqvist
Regi: Anna Högström
Ljus: Pauli Niemelä
Ljud: Jytte Holtegaard Andersen
I rollerna: Svante Lindholm, Annika Tuomi, Elisabeth Diljaj, Anni Vaenerberg, Valter Ambrosius Östberg, Petra Bussman, Karolina Rasinkangas, Josefina Rasinkangas, Rose Wilson, Simona Roth.
Studentteaterns premiär på Skärgårdsbaren 21.3
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.