Ann-Christine Snickars 20.06.2024 13:00

Torbjørn Egners ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, eller Kardemomme by som platsen kallas på originalspråket norska, är en älskad historia, som passar utmärkt för scenen. Den visas i sommar på Vårdbergets sommarteaterscen, i en scenografi (av Niina Suvitie) som är en stiliserad sagostad i läckra färger.

Historien har också ett pärlband av trallvänliga sånger, riktigt många. Vuxna åskådare kanske kan dem alla. Det handlar också om barnkultur med ganska många år på nacken, sagan kom till 1955, ett år efter ”Klas Klättermus”, som har mer varierande sånger och har varit en hit i generationer.

Egners fiffiga språk har också dragit till sig fina översättare och den finska versionen är av Aila Meriluoto, daterad till 1980. Ingen orsak att revidera den. På finska heter pjäsen ”Kolme iloista rosvoa”, regissör är Samu Loijas, som i programbladet pekar på pjäsens viktiga karaktäristika: empati och inkluderande.

Kamomilla stad har ju också, kan man dra sig till minnes, en lag som säger att man inte får plåga andra och att var och en bör försöka sitt bästa. Annars får man göra vad man vill, det har polisen sagt. Polisen är en central person.

Joonas-Petteri Nieminen tar vara på gestaltens många aspekter, man ser den genuina godmodigheten, men också konflikträdslan. När det blir verklig skurkjakt av ser han ut att gå i spetsen, men det riktiga jobbet görs av stadens invånare.

Frans Rinne

Rövarna uppträder alltid tillsammans, och Markus Niemi, Thomas Dellinger och Joonatan Perälä är en energisk och rolig trio som markerar viss distans till skurkstereotyper. Deras lite kutryggiga ”tjuvgång”, som de tar till när de ska smyga runt i natten, blir därför underhållande, liksom deras reaktionsmönsters slapstickstil – de är klumpiga och lättskrämda.

I Egners anda är rövarna mer att betrakta som pojkspolingar som tar ut svängarna lite väl mycket, men som får förståelse och sympatier och kan inkluderas i samhället när de sett sina egna individuella möjligheter.

1950-talets könsrollstänkande syns ganska tydligt, rövarna behöver en kvinnas hand i sitt stökiga hem, och i deras integrering finns hjälpande kvinnor tydligt med. Man kan förstås fråga sig hur mycket av det som går att leka bort. Berättelsensmilda anarkism och regissörens grepp klarar ändå av att ge perspektiv. Man förstår att staden är platsen där förändringar till det bättre alltid kan ske.

Den mest iögonenfallande kvinnan i pjäsen är tant Sofia, Sohvi-neiti, enligt invånarna och sig själv den som bestämmer i staden.

Hon är dominant och initiativrik, det finns lite av Pippi-filmernas Prussiluska i henne, och lite av finska filmers rivjärn, men Anna Ranta gör henne med en egen tuff elegans och med vissa stråk av värme. ”Jag tycker ju om er”, säger hon till rövarna, när hon rumsterat om i deras sunkiga hem.

1950-talets könsrollstänkande syns ganska tydligt, rövarna behöver en kvinnas hand i sitt stökiga hem, och i deras integrering finns hjälpande kvinnor tydligt med. Man kan förstås fråga sig hur mycket av det som går att leka bort, och vad det innebär att de kidnappar Sofia just för att de behöver städning.

Berättelsens milda anarkism och regissörens grepp klarar ändå av att ge perspektiv. Man förstår att Kamomilla-Kardemumma är platsen där förändringar till det bättre alltid kan ske. Vårdbergets ”Kolme iloista rosvoa” har också ett ganska högt tempo. Det behövs, men ibland går det ut över dialogen, som får ha bråttom för att hinna med. Och när någon scen saknar de stora gesterna, som när rövarna sitter i finkan, känns det plötsligt underligt stillastående.

Men fängelsescenen är central och har en härlig sagosatir. Polisen passar upp skurkarna som om de bodde på hotell och lirkar dem till att tvätta sig, något de inte gärna tidigare gjort. Episoden glider över i en storslagen gör-om-mig-scen där den expressiva frisören, Miia Wakonen, hanterar saxen.

Föreställningen har olika skikt, dels ett med stort drama och rövarberättelsen, dels det som bärs av de roller som har inga eller få repliker. De ska också ta plats, för Kamomilla stad känner inte till bipersoner. Så de har fått utsökta kostymer (av Marjo Haapasalo), som till exempel spårvagnens chaufför, en viktig person, som Ilona Petäjä gör synlig med inre karisma förstärkt av en fantasifull uniform.

Scenföreställningen ger också en lekfull möjlighet att gestalta djur på ett charmerande sätt, som lejonet som förkroppsligas av akrobatiska Jasmin Mehtälä och är rövarnas kärleksfulla katt, eller som helmaskerade istadiga åsnan i inledningsscenen. Inuti åsnan finns Urho Kallionpää och han och Petäjä skapar senare tillsammans i den förföriska talande kamelen.

När alla skikten samverkar, blir föreställningen visuellt omväxlande och ger rum för en varm och öppen stämning.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln