Ann-Christine Snickars 15.11.2022 09:31

Det börjar med Shakespeare. En skådespelerska stiger ut på scenen i historisk kostym, ser obekväm ut, men en liten bit av Julias haranger i Romeo och Julia kan hon servera.

Det är hett inuti kostymen, olidligt för en kvinna som lever med klimakteriets plötsliga vallningar. Klänningen måste av.

Anna Hultins monolog ”Är det hett här” utgår från hennes egna erfarenheter som skådespelare och kvinna, som – liksom andra kvinnor i vårt samhälle – själv fått söka grundläggande information om klimakteriet, vad det kan innebära och hur man underlättar det.

Menopausen är evolutionens uppfinning men betraktas som ett personligt problem. Pjäsens faktaunderlag är stort och källförteckning finns i programbladet.

Monologen hade premiär i fjol höstas på Svenska Teatern och är inne i en ny spelperiod. I den ingick gästspel på ÅST senaste veckoslut. Den är regisserad av André Wickström, något som i sig aviserar hög underhållningsnivå. Den fysiska inramningen, gjord av Erik Salvesen, en röd och guldig scenografi som kompar Shakespearecitatet ”All the world’s a stage…” .

Stilnivåerna är många. Parodi, satir, stand up, informativt föredrag turar om i snabb takt. Men om skämten blir för alltför hejiga är det lätt att man skruvar på sig, skojandet med kvinnor i klimakteriet har ju en sexistisk kontaminering som alla har minnet. Kan kvinnor bara bestämma att skaka bort den och själva äga skämten?

Komediennens alla handgrepp behärskas av Anna Hultin och snabbheten är hennes trumf. När hon från en sekvens av saklig framställning omärkligt lägger i en hög växel och accelererar i en HUMÖRSVÄNGNING, då är föreställningens alla behövliga nivåer närvarande samtidigt.

Monologen bryts av några videoinslag, ett där fitnessmonstret Janna Konda drar ner skratt, ett där den sävliga terapeuten Armas delger världen vad han vet om kvinnor, fångad i sina egna mönster (konkretiserade i hans klädval, uppseendeväckande rutigt och randigt). Bäst gillar jag folkupplysaren Gullan Forséns försåtligt softade approach när hon förklarar den evolutionära poängen med späckhuggarens menopaus.

Skarpt och underhållande

Man garvar åt dem, men hur roligt ska man egentligen behöva ha när man pratar om klimakteriet? (Svar: Ganska! Men bara roligt ska det inte vara!) Varför är det nästan bara kvinnor i publiken? Varför är menopausen ointressant för hälften av mänskligheten?

Som Anna Hultin tydligt lägger fram det, och som så många kvinnor erfarit: det finns en katastrofal okunskap om kvinnohälsa efter femtio. Så är det inom den offentliga vården. Kvinnor får själva fundera ut vart de bäst ska vända sig – bekosta det på egen hand också.

Komediennens alla handgrepp behärskas av Anna Hultin och snabbheten är hennes trumf. När hon från en sekvens av saklig framställning omärkligt lägger i en hög växel och accelererar i en HUMÖRSVÄNGNING, då är föreställningens alla behövliga nivåer närvarande samtidigt.

”Är det hett här” är inte den första scenpjäsen om klimakteriet som nått en åboländsk publik. Teater Josefina producerade en klimakteriemonolog av och med Johanna Ringbom år 2000, för ett par år sedan gav Stadsteatern i Åbo ”Kysy siskolta”, en stort upplagd show med husets lyskraftiga kvinnor och flera gäster på scenen.

Publiken har varit nästan bara kvinnor, förväntat, men det är ändå ganska nedslående att män som grupp inte visar intresse i dag som är. De kunde kanske känna igen och förstå situationer, inte bara kampen om sovrumstemperaturen, ett motiv som också finns i ”Är det hett här”.

De som satt i publiken under fredagsföreställningen fick ett lite hisnande tilläggsperspektiv på pjäs och roll och aktör. För många trodde väl först att avsidesrepliken ”Jag fick ett migränanfall klockan 18.18.” fanns i manus, men det var dagens sanning. Efter en time out på fem minuter sköttes föreställningen som den skulle hela vägen till slut, fick därtill ett tillägg av personlig beslutsamhet och helproffsig bjuda-på-sig-själv-kraft.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln