Ann-Christine Snickars 27.03.2024 20:35

På teaterfestivaler har jag upplevt föreställningar som spelats på tid och består av numrerade scener som publiken bestämmer ordningsföljden på.

Man ropar bara ut ett nummer på sekunden för scenbyte. Scenerna är improviserade eller repeterade beroende på syfte och spelplats och publik.

Genrens hem lokaliseras till Chicago och The Neo Futurist Company, grundat 1988. Ledstjärnor är snabbhet, ärlighet, aktualitet och tillgänglighet (också ekonomiskt, biljetterna ska vara överkomliga).

Turun Ylioppilasteatteris ”Köyhät ritarit” arbetar utifrån allt detta.

Motivet för ”Köyhät ritarit” är fattigdom i Finland nu. Programbladet listar trettio scener, man spelar alla, eller så många man hinner inom en timme. Tiden mäts av synlig klocka. Efter sextio minuter är det obönhörligen slut.

Stoffet är hämtat ur verkligheten, meddelar introduktionen på scenen innan föreställningens timer sätts igång. Några av historierna också är våra egna, säger skådespelarna. Scenrubriker är till exempel (i min översättning.): ”Vågar du tala om pengar?”, ”Vem som helst av oss”, ”Fattigdomsgenen”, ”Attitydklimatförändring” .

På ett ögonblick kastas man in i situationen. Blixtsnabbheten är på gott och ont. Den är effektiv som ett spjut när den nyttjar ironi och satir som vapen, som när man räknar upp spartips, som väl den fattigaste kan följa, det är ju bara att sätta igång …

Tyvärr måste man fort byta ämne och kasta sig in i nästa scen.

Satiren visar tydligt vilken inkomstklass den offentliga diskussionen rotat sig i.

Särskilt snyggt hanterad är den i scen nummer fem som heter ”Om rika pratas det alltid så fult”, där man radar upp påståenden som river upp en liten förvirring innan åskådaren minns att det ju är precis de argumenten man hör om mänskor som hamnat i ekonomiskt trångmål.

Fläkt av hopplöshet och stress

Drabbande är också när en aktör rundar podiet, som är spelplatsen mellan åskådarsektionerna (placerade så att publiken också kan hålla ansikte-mot-ansikte-kontakt) med en rollator som är i autentisk funktion, och i saklig ton berättar hur kostsam en funktionsnedsättning kan vara för den som av nödtvång lever i den.

Den opersonliga byråkratin får förstås en släng av sleven. I en av de bästa scenerna går skådespelarna hektiskt runt på scenen, alla talade i telefon, samtidigt antecknande inför bidragsansökan. Instruktionerna är svåra att förstå, kraven kan kännas godtyckliga och förnedrande.

En fläkt av hopplöshet och stress drar över scenen, genom prasslet av hotfulla fönsterkuvert. Men den motverkas och balanseras av vitaliteten i framförandet.

Man byter stil och rekvisita, det blir en handlingsmodell. Och plötsligt stannar man upp. Att faktiskt vara helt utan tillgångar, hur bör den erfarenheten hanteras, individuellt eller samfällt?

Men formatet tillåter inte att man uppehåller sig länge i frågorna – det är baksidan av den här genren, som föddes långt före TikTok, men som i motsats till TikTok opererar live.

Pjäsen passar i teaterns ”tema”

”Köyhät ritarit” är samtidigt ett examensarbete för Noora Nessi Kääriäinen, som studerar vid Konstakademin. Hon har regisserat och arbetat med manus tillsammans med Tuukka Remes.

Men pjäsen passar också väl in i Turun Ylioppilasteatteris repertoar från hösten fram till nu, med fullträffen ”Työnlausujat”, en rafflande föreställning om arbetslivet, och ”Suomen historian jännät naiset”, om kvinnors insatser och krav genom historien, granskade ur varierade, ofta överraskande, synvinklar.

Gemensamt för alla dem är också omsorgen man visat det visuella, något som i viss mån uppväger att spellokalen i Konstens hus inte är den lättaste för scenkonstnärer att arbeta i. Gemensamt är också tempot, högt uppskruvat.

Tydlig samhällskritik har länge legat lågt på stora scener, mindre grupper som jobbar semiprofessionellt har i stället varit desto mer på hugget. Sån teater kan också vara underhållande. Upplivande, faktiskt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln