Ann-Christine Snickars 19.10.2020 15:20

Varelsen har stängts in i den hopskarvade kropp man vant sig att se som Frankensteins monster. Den har, känner man på TYT, överlevt sig själv som visuell gestaltning.

”Frankenstein” av Mary Shelley, romanen med tvåhundra år på nacken, har ständigt hållits aktuell, inte minst genom filmatiseringar där monstret varit den första man nämnt i rollistan. Boris Karloff, som spelade monstret i filmen från 1931 blev aldrig kvitt rollen.

I Kenneth Branaghs filmatisering från mitten av 1990-talet hittar man Robert de Niro på monsterplats, själv spelade han Frankenstein, den som skapade varelsen. I Turun Ylioppilasteatteris scenversion är också vetenskapsmannen Frankenstein i centrum.

Regissören, Janne Pikka, säger att han velat fly populärkulturens iscensättningar och närma sig Shelleys text. Den innehåller många utvikningar och stickspår, fler än en berättare. Växlande berättarröster medför i och för sig inga större problem för teatern, men det behövs ett samlande perspektiv.

I första akten uppehåller man sig länge vid Frankensteins bakgrund, hans familjeförhållanden. Mammans död triggar en bottenlös känsla av förlust. Samtidigt lösgörs också en psykologisk förklaringsmodell av Frankensteins besatthet.

Men en sådan har aldrig helt och hållet suttit rätt, allra minst i dag, då människans självpåtagna rätt att sätta sig över naturen är en större fråga en någonsin – en ödesfråga. Den som läste Merete Mazzarellas fascinerande ”Själens nattsida” (2014), som innehåller ett grundligt skärskådande av ”Frankenstein”, inser att Mary Shelley också såg just det som en ödesfråga.

Victor Frankenstein lämnar sin familj för studierna, som i sin tur triggar ett storhetsvansinne. Han söker febrilt efter livsprincipen, det som sätter igång allt. Han lyckas också få liv i det som varit död materia.

Själva skapelseprocessen får på scenen ta plats utom synhåll. Och första avdelningen segar sig fram med hjälp av nästan bara replikeringen. Det är som om man glömt eller ratat teaterns andra medel – hur man också kan beskriva känslor och dilemman genom kropparnas rörelser i rummet.

Alldeles i slutet finns en utsökt scen, då Frankenstein efter alla mödor befinner sig på en polarexpedition på Ishavet. Där gestaltas hans känsla i en ensam dans mot ett isgrått tygstycke som blir en jättevåg i händerna på de andra skådepelarna. Han har nått vägs ände, det blir fullt begripligt, det är ensamt och ynkligt, men man minns att syftet varit grandiost.

Frankenstein gestaltas av Akseli Sveholm, som också bär hela föreställningen för att han har fått tillstånd att tolka sin roll, de övriga, till och med monstret, får ganska svala entréer och sortier. Det är lite synd särskilt med tanke på de unga kvinnornas roller som blir bara vagt profilerade. Det finns säkert en tanke bakom det, men den arbetar inte till föreställningens fördel.

Ett undantag är rollen som Victors vän Henry som görs av Jarno Muro, smidig, levnadsglad, kritisk, ett bra scenkomplement till Sveholms Victor som är spänd som en sträng, farlig i sin strikta målmedvetenhet som inte riktigt kan skyla över ett inre mörker.

Varelsen görs av Marko Rumbin – i programbladet där alla har sitt rollporträtt har han fått en svartruta. Mörkret skulle kunna vara en stiligt uppdaterad tolkning av ett osynligt, allestädes närvarande monster, vår skapelse, en attityd.

Men på scenen måste han ju synas, och varelsen har stängts in i den hopskarvade kropp man vant sig att se som Frankensteins monster. Den har, känner man på TYT, överlevt sig själv som visuell gestaltning.

Varelsen är å ena sidan ett offer som representerar allt vi exploaterar, å andra sidan ett koncentrat av allt vi är rädda för. På scenen har han också stunder när han är krävande: gemenskap och kärlek och kunskap tillhör också honom.

Övergångarna från vädjande fulhet och oreflekterat våld till en mer pockande närvaro är belönande att bevittna, men för snabbt förbiilande, för svagt understrukna.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln