Ann-Christine Snickars 24.08.2022 17:44

Relationen mellan barn och föräldrar är ett stort motiv i pjäser för vuxna, dramat blir så mycket större mellan närstående. I böcker för barn kan man närma sig relationen i ett frigörelseprojekt, ofta fantastiskt festligt verbalt.

Bilder- och kapitelböcker tar också upp frågor som uppstår mellan barn och vuxna, men fokus på attityder och allmänna egenskaper, som man får ta del av i Tove Appelgrens ”Att hantera en vuxen”, utan vidhängande särskild historia med känslosamt slutackord eller sensmoral, är lite mer sällsynt.

Pjäsen är uppbyggd som ett supereffektivt konferensföredrag där man bockar av olika moment och stickord, som ”paketkänslan” (maktlösheten då föräldrarna enväldigt sänder en än hit, än dit), ”perfektion” (hur kravet känns i föräldraskap eller för en superduktig elev), eller när föräldern är ”snäll på fel sätt” (gör en hemuppgift åt barnet, till exempel).

Den formen är i sig parodisk, rolig. Pjäsen arbetar lite som en manual. Allt kommer ju nuförtiden med bruksanvisning – utom föräldrar.

Outi Paasivirta och CG Wentzel presenterar sig som Kim och Minna, men axlar sedan alla roller, växlar i farten, markören kan vara glasögon på näsan eller en enda gest. Men ibland dyker de in bakom de stora åskådningsplanscherna av en mamma respektive pappa, som är uppsättningens enda scenografi, för ett litet ombyte.

I en scen dyker de upp som bebisar som fått lov att påverka valet av sina vuxna. De får välja två egenskaper var, och det gäller att vara skärpt för det går inte att ångra! Kim väljer ”snäll”, men Minna vill ha en framgångsrik pappa – tyvärr har han alltid bråttom och förstår inte hur man kramas.

Talträngt drama

Episoderna avlöser varandra i högt tempo. Är det något Teater Taimine behärskar är det tempo. Skolungdomar är en kräsen publik och man får se till att hålla deras uppmärksamhet utan avbrott.

Åboföreställningen går för Sirkkala skolas fyror, femmor och sexor och de tar väl emot pjäsen som passar inom tidrymden för en lektion.

För att vara en lågstadiepjäs är ”Att hantera en vuxen” ett ovanligt talträngt drama. Och det den har att säga bortom replikerna är att relationen mellan barn och vuxen – som kan spjälkas upp i en oändlig rad situationer – är något man kan sätta ord på.

Det är befriande, barmhärtigt.

Heroiskt att 10–12-åringar sitter stilla på ett gymnastiksalsgolv i fyrtio minuter

Bäst tycker jag (som vuxen) om de episoder som inte pekar på en enda given lösning. Hur handgripligt förväntas man tacka en gammal släkting som gett en present?

Hur fördelar man skulden i fallet då mamma gett barnet en större sedel som ska användas för något inom skoldagen men barnet hittar roligare saker att sätta pengen på?

Pjäsen har ultrakorta musikinserter, sekunder av avskalad rytm som för en över i nästa dramatiska episod. Man ser hur flera börjar röra sig till dem, längtar efter mer.

Att 10–12-åringar sitter stilla på ett gymnastiksalsgolv i fyrtio minuter tycker jag är heroiskt, det säger något om dem, om koncentration och kollektivt intresse, det säger något om teaterformens dragningskraft.

Pjäsen skulle också mycket väl lämpa sig för vuxna. Taimine spelar uttryckligen för barn och unga, men föräldrar till energiska skolbarn skulle också kunna känna sig roade och träffade (och lite mer förstådda) av ”Att hantera en vuxen”.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln