Ann-Christine Snickars 16.02.2022 09:23

Florian Zellers har hittills skrivit tre pjäser om kriser inom familjen. Den första som kom för tolv år sedan fokuserar på mamman i en familj där mannen jobbar mycket och barnen är utflugna. Den har nyss fått sin finländska urpremiär på Stadsteatern i Åbo.

Zellers mest kända pjäs är ”Pappan”, som satts upp på ett halvdussin scener i Finland och kan ses på Svenska Teatern i vår. Filmen med Anthony Hopkins som den minnessjuka gamla pappan har inte konkurrerat ut scenversionerna. En film baserad på det tredje familjedramat, om hur en son reagerar på föräldrarnas skilsmässa, ska ha premiär i år.

”Äiti” handlar om en kvinna som glider allt djupare in i en känsla av meningslöshet och frustration. Barnen är vuxna och hon tillbringar sina dagar i ensamhet.

Heidi Wikars scenografi skvallrar mycket om husets invånare. De är välbeställda, pengar finns. Och smak, men värme saknas, tycks det. Kanske är det inte riktigt sant. Den röda divanen signalerar också välkomnande – och känslohetta. Men den röda klänningen skvallrar om desperation.

Belägenheten brukar lite svalt kallas Empty Nest Syndrome, men pjäsen ger inga utifrånperspektiv, den går rakt in i ett särskilt känslocentrum, där allting är osäkert och svajande.

Kvinnan, i programbladet angiven bara som ”Äiti” (hon heter Anne), håller på att gå sönder. Kirsi Tarvainen förkroppsligar det med en imponerande uttrycksrepertoar.

Först ser vi en kvinna som är rastlös men samlad, så ger garden vika, fingrarna börja röra sig okontrollerat. Mannen kommer från jobbet, en urladdning är att vänta. Hon sätter igång en svada som är både attack och försvar, reagerar som ett instängt djur.

Ett spår är utvärderingen av hennes eget liv, de bedöms (av henne själv) ömsom som värdelöst, ömsom som vackert (men passerat). Hon dissekerar ensidigt relationen till man och barn, det är hårt och obarmhärtigt, ostoppbart.

Regissören Maia Häkli har hittat en stiliserad spelstil. Det handlar också om tempo, det går fort undan. Nästan varje scen visas i ett par upplagor, något rubbas i stämningen eller de involverades attityd. Uppfattningen om vad som sker ifrågasätts, plockas sönder och serveras i giftig form. Zellers pjäser är kända för att arbeta med olika synvinklar. De kan variera också inom samma person.

Omtagningarna och perspektivförskjutningarna matar oron. Mannen marscherar än en gång genom rummet med sin resväska på släp, på väg till ännu ett seminarium (”seminarium” enligt hustrun, det finns kanske/antagligen/absolut en annan kvinna). Han gestaltas av Carl-Kristian Rundman, som under åren setts i många roller med liknande förtecken: framgångsrik karriärman i snyggt sittande kostym.

Här står han plötsligt i strumplästen, lätt framåtlutad med händerna i byxfickorna – om det signalerar välvillighet eller kylig överlägsenhet är omöjligt att bedöma. I samspel och var för sig ger Tarvainen och Rundman prov på grymt precis skådepelarkonst.

Sonen kommer på besök, på temporär flykt undan problem med flickvännen, och mamman lägger genast beslag på honom, behandlar honom som det barn hon vill att han ska vara. När hon avvisas blir hon vädjande flirtig. Markus Ilkka Uolevis uppgivna son parerar sin överväldigande morsa och försöker hantera sin egen smärta.

Allt går mot en katastrof. På scenen bemöts den handfast (ett par scenarbetare bär ut soffan, kör in en annan möbel som situationen kräver). Men när scenografins fondsjok rasar blir det övertydligt, vi förstod redan att fasaden rämnade.

Den fjärde rollen tillhör sonens flickvän, den är inte stor om man mäter i entréer, men viktig. Modern ser sig själv i henne, men flickvännen triggar också hennes svartsjuka. Sofia Smeds gestaltar den unga kvinnans öppenhet, spetsad med förvirring. Hennes öde kan bli som Annes, föreställningen antyder det ordlöst men otvetydigt.

Zellers pjäser visar vilken avgrundsdjupt dramatisk situation som uppstår när en familjemedlems tilldelade roll spricker eller går upp i rök. Det kan låta som en truism ur grundkursen i socialpsykologi, men att närgånget se konsekvenserna är skakande.

Omskakande är också att historien om kvinnan som blir åsidosatt och känner sig förbrukad – och blir pockande och osympatisk – redan är så bekant, många gånger berättad. Och kan den känslomässiga isoleringen gälla också i en nordisk kontext, där man vant sig att kvinnor har ett arbetsliv utanför hemmet? Finns det ett kulturellt glapp här? Eller är Zeller mer trovärdig när han ger huvudrollerna till män?

Med såna frågor i bakhuvudet är det kanske logiskt att Maia Häkli låter föreställningen sluta abrupt, mitt i en rörelse, så åskådaren känner sig kastad framåt av den häftiga inbromsningen, uppriven av slutsatser som måste dras.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln