Ann-Christine Snickars 04.07.2023 19:00

Sven Nordqvists bilderböcker om katten Findus och gubben Pettson är tidlöst älskade alltsedan ”Pannkakstårtan” som kom ut för fyrtio år sedan. De har hållit för andra format också: som animerade och som scenteater.

Barnens Estrad satte upp ”Findus flyttar ut” som sommarpjäs 2018 och nu kommer den igen, i ny utgåva med nya skådespelare. Uppsättningen är dimensionerad för att passa olika slags utrymmen, också ganska små.

På premiären på PIUG i Pargas känns scenen ganska stor för scenografin, men där hade man möjlighet att arbeta avgränsande med ljussättningen. Salongen fylldes på bägge föreställningarna på söndagen.

I den här historien, som är ett genomgripande relationsdrama liksom alla Findus-historierna, börjar det med att Findus väcker Pettson mitt i natten med sitt hejdlösa studsa-på-madrassen-beteende. Han får ultimatum: sluta hoppa eller flytta.

Findus som inte kan gå emot sin studsiga natur måste välja flytten. Så börjar proceduren med att hitta ett alternativt boende, det blir det gamla dasset, som uppgraderas till kattboende.

Många kan historien utantill, tapetseringen, snubbeltråden, hur man hanterar sin nattängslan och hur man med bibehållen värdighet kan återgå till det gamla systemet där Pettson och Findus delar samma gamla sovrum.

Plättfesten, inte att förglömma. Hur Findus först vidtalar Pettson som plättstekare och sen avslöjar att han också är gästen är varje gång roligt och rörande. Det visar lekens logik och hur Findus är kapabel att utnyttja alla möjligheter.

Findus och Pettson på scenen bör till det yttre vara så lika bilderboksförlagorna som möjligt. Gubbens hatt ska kännas igen, Findus byxa också. Så är det här.

Kalle Halmén jobbar fint med sin kattighet (fast alla som kan berättelserna vet att katten är ett barnalias). Man känner att han håller på att explodera av energi, men livet med gubben ställer upp vissa gränser.

Det är på gott och ont, i slutändan bara gott. Findusäventyren handlar ju alltid om att pröva gränserna för tryggheten och självständigheten, och Pettson finns där som en garant för att inget kan gå illa.

Jesper Fransson är också väldigt lik böckernas Pettson. Och som vuxen tänker jag att scenen kunde tåla att han var ett par grader mer bestämd, men det visar sig att storyn i sig innehåller drama mer än nog.

Under en av premiärdagens föreställningar triggar ordet ”flytt” en förtvivlad gråt hos en liten åskådare. Så det är en fördel att Samuel Karlssons regi håller balansen och garderar sig mot större utspel.

Sångerna får i stället ge föreställningen en egen karaktär, de rytmiserar och vänder sig direkt till publiken, håller kvar känslan.

Hoppas att ljudåtergivningen runtom i landet är på topp, så att särskilt kattens klara röst kommer till sin rätt.

Fick man önska sig ännu något vore det plättkalas efteråt, men man kan kanske inte få allt. ”Findus flyttar ut” turnerar under ett par veckor över hela Svenskfinland, i Åboland på flera orter.

Samuel Karlsson

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln