Ann-Christine Snickars 11.01.2023 17:00

Radion har länge krumbuktat sig under sitt konstnärliga uppdrag, lagt bort den traditionstyngda termen ”radioteater”, siktat på serier och dramapoddar. I fjol fick en interaktiv föreställning ett europeiskt branschpris.

Nu finns fem singelhörspel utan annan seriedoft än gemensamt tema och gemensamt omfång, ungefär en halvtimme. Av manusen är två av kända författare, två av bekanta dramaprofiler, ett av en debutant.

Johanna Kannasmaa, Clas Christiansen/Yle

Dramadebuten heter ”Därinne”, skrivet av Zacharias Hägerstrand. Det utspelar sig i en lätt arkaisk miljö där kyrkoritualernas språk är av äldre datum och barnen säger far och mor och inte mamma och pappa. Barnen, två flickor och två pojkar, är tillräckligt gamla för att röra sig självständigt, men för unga för att motstå starka impulser och förstå när man ohjälpligt går över en gräns. En av dem förolyckas, sen gapar avgrunden på olika sätt också för de andra.

”Därinne” sköter elegantast gränsen mot det makabra, kanske övernaturliga. Barnens föreställningsvärld kan låta dem se och känna var tankar fysiskt finns och hur de tar makten över en. Skräcken startar inuti.

Konstellationer som från en krimserie möter i ”Blårävar” av Anders Slotte. En manusförfattare åker till sin fars gamla kåk för att klara en deadline. Han gräver i ett gammalt brott där de skyldiga gått fria. Lyssnaren fattar fort att hämnd ska utkrävas. De ruggiga detaljerna från brottsplatsen, en österbottnisk rävfarm, forslar dramat in i spänning, men kanske inte genuin skräck.

Intensivast är Anders Larssons ”Good guy”, som nu sätts upp postumt. Många minns att Larsson under sitt författarskap ägnade sig kompetent åt radiodramat. Pjäsen här gestaltar ett förhör efter ett brutalt övergrepp. Hvudpersonen – och lyssnaren – förlorar under gång fotfästet, allt var inte som man först trodde, eller ville tro.

Alla pjäser är rätt dialogspäckade, det gör att det kan bli trängsel under halvtimmen, som också ska rymma en akustisk scenografi.

Hur gränser upprätthålls och överskrids handlar Ulrika Bengts ”Ett annat land” om. Bakgrunden är pandemin, en kvinna vill förskansa sig på sommarstället med sina vuxna barn (som inte ställer upp). Det visar sig att man inte kan behärska avståndet till det hotfulla där heller. I stället blir känslan otäckt förkroppsligad.

En text med samma motiv som Johanna Holmströms ”Offer” hittas också i hennes färska novellsamling. ”Offret” utspelar sig i en dystopisk framtid, där bristen på proteinrika livsmedel är markant och där människor lider av ensamhet och missbruk. De förströr sig med att beställa hem saker på nätet. Allt går att få, men om det inköpta lever och måste matas behövs en del uppoffringar. Stämningen mynnar ut i ett ganska uppgivet obehag, också det ett kvalificerat mörker.

Alla pjäser är rätt dialogspäckade, det gör att det kan bli trängsel under halvtimmen, som också ska rymma en akustisk scenografi. Men erfarna Niko Ingman behärskar den biten till fullo, mest minnesvärt i ”Good guy” där förhörsrummets klaustrofobi flyter ihop med ett splittrat psyke.

Musiken som komponerats av Peter Hägerstrand kommenterar stämningen i varje del, utan att förenkla eller understryka. Ibland slutar hörspelet med en egen låt, som förankrar känslan – lite country i ”Blårävar” – eller låter något annat strömma in, som en befrielse, som i ”Ett annat land”.

Men så länge ljuddramat har repliker är rösten det viktigaste redskapet, den ska hitta sin gestalt och inte bara säga det som står i manus. Mest generös plats har Birthe Wingren och Maria Salomaa i respektive pjäser, deras tal är ofta monologer. Men också Marika Parkkomäk i styr dramat med exakta tonfall. Jan- Christian Söderholms lite olycksbådande släpighet pekar ut honom som misstänkt.

De snabba, klara barnrösterna hos Rebecka Mellgren, Theo Zilliacus, Olivia Ellmén och Leo Waldén i ”Därinne” fungerar också där tempot blir hektiskt, deras skrik är kusligt underminerande. Fasans röster kan annars bli litet väl uppskruvade i de andra avsnitten. Man räds det mindre än det som mer systematiskt äter sig in i en.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln