Ann-Christine Snickars 04.11.2021 16:58

Att stänga in en handfull människor i en hiss för att släppa loss dramat mellan dem är ett grepp som pjäsförfattare förstås har upptäckt.

Möjligheten att kombinera individer som annars inte hade mötts på samma kvadratmeter är gratis. Scenografin kan vara minimal.

Men på ÅST:s Tiljanscen har man visuellt tagit ut svängarna. ”Andersson & Pettersson & Lundström & jag – en hektisk hissmusikal” utspelar sig i ett julpyntat varuhus, med girlander, gran och ett utbud av julens accessoarer.

Scenografin som är skapad av Jon Fredriksson övergår i fonden i tecknat svartvitt, en lösning som signalerar att marknaden är oändlig.

Att vara tomte där är ett jobb, i brist på bättre, det lyser genast fram under Ingemar Raukolas röda kostym. Men arbetsdagen är slut och tomten och några till tar hissen för att börja färden hem. Det är julaftonens eftermiddag – och hissen stannar abrupt.

Ödeskamrater är Petterson (Julia Korander), en samvetsgrann arbetstagare på väg att hämta barnen hos sitt ex. Och Lundström (Samuel Karlsson), en välvårdad man som tål överraskningar ganska illa, och därtill en som kallas ”jag” (Amanda Nyman), som först visar sig som en vanlig tuggummituggande tjej av lite obestämbar ålder.

Under föreställningen blottas personligheter och hemligheter, mest kanske för Lundströms del, och för ”jag”.

Allt sker musikaliskt, det blir en timmes oavbruten sång, ibland med koreografiska tillägg. Men dansen kan av rumsliga skäl inte få mycket utrymme.

Sammanpressningen i tid och rum ställer tuffa krav på skådespelarna. Stämmorna ska sitta, tajmningen får inte fallera, diktionen måste vara perfekt för att berättelsen ska gå fram. Att ribban är högt lagd blir en del av njutningen.

En timmes föreställning blir optimalt, att hålla på för länge vore att ödelägga konceptet.

Regissören Jukka Aaltonen har också öga för sånt. Och det har inte minst Riddo Ridberg, som under decennier arbetat med både revysketcher och helaftonspjäser, ofta tätt musiksatta.

Riddo Ridberg själv är synlig på scenen som ackompanjatör i tröja och fiskarmössa.

Han är också tonsättare till musiken som ringlar sig fram med listiga tempobyten och antydd lek med juliga genrer. Andersson (i detta fall tomten), Petterson, Lundström och jag alluderar ju på en ringlek, kanske den dansas än. Melodislingen lever ju kvar.

Textförfattaren Daniela Franzell tar vara på visors förutsägbara rim, men viker ibland av precis innan de uttalas. Det upprätthåller känslan av att farten är hög.

Det sker en del riktigt dramatisk också, sånt man egentligen inte tror ska hinna inträffa på den timmes instängning i realtid som pjäsen bjuder på. Det struntar upplägget helt och hållet i.

”En hektisk hissmusikal” driver lite med musikalgenren, men mest med julstressen, ger den vad den tål av sin egen medicin, ett uppskruvat tempo.

Att se den mitt i den stundande julhandeln skulle kunna kännas befriande.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln