Ann-Christine Snickars 27.06.2023 18:00

”9 to 5” är ihågkommen som filmen (från 1980) om diskriminering på arbetsplatsen som blev kassasuccé och en kultrulle i komedigenren. Det tack vare stjärntrion Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton, en på alla sätt oemotståndlig sammansättning.

”9 to 5” fick senare en scenversion och till slut oundvikligen en en musikalversion, som i år är den Samppalinnas musikalsatsning. Det är ett fräscht val av den nya konstnärlige ledare Jukka Nylund, som också regisserar.

Otto-Ville Väätäinen

Publiken vet från början att det är en uppsättning som ställer krav: omutlig karisma och sångligt kunnande måste sitta där det ska. Och scenrummet på Samppalinna kräver sitt.

Både dramat och skådespelarna måste kunna ta platsen i besittning, annars läcker berättelsen ut i geografin och musiken naggas i kanten av starka ljud (läs utryckningsfordon) som tränger in från stadsmiljön.

Talar man arbetslivsspråk kan man säga att rekryteringen är a och o.

Och man kan säga att den har lyckats. Niina Lahtinen (som har Violets roll), Pihla Pohjolainen (Doralee) och Heljä Heikkinen (Judy) lyser i sången, men fungerar också i agerandet, som ibland under åren på Samppalinna fått en lite underordnad roll som transportsträcka mellan låtarna.

Violet har det största utrymmet, hon har funnits länge i företaget och har skolat upp massa glopar som sedan fått avancera förbi henne. Hon håller på att få nog.

Doralee belägras av chefen, som sprider ut att de har en affär. Doralee har fått nog. Judy behöver ett jobb sen hon blivit sviken, hon krockar direkt med den bryska arbetskulturen.

För fyrtio år sen såg man till att filmen blev rolig, det behövdes för att ge den genomslagskraft. Det betyder rappa repliker och ett raskt framskridande hejdlöst scenario, en en goddag-yxskaft-logik omsatt i handlingskraft. Vips är chefen kidnappad och Violet vid företagsrodret.

Storyn har den orädda 70-talsfeminismen i ryggen, och ingen återvändo till det gamla finns. När chefen är fri igen och ska ta över finner man att bolagets produktion gått upp avsevärt med kvinnor i affärsledningen.

Och en publik med normal fattningsförmåga kan inte låta bli att rikta sin mentala ficklampa på vår tid. Branscher där kvinnor jobbar på orimliga villkor huserar inte längre i kontor, men vi vet var de finns.

På scenen uttrycks det mer kvinnotillvända i att kontoret får mer mer färg, men man förstår att det är genomgripande. Musiken gör också sitt till. Ganska många yngre känner säkert också till själva signaturlåtens smittande pushiga slingor.

Under den, och de andra gemensamma sångerna, uppgår också de enskilda rollerna i kollektivet och solisterna smälter in i showen, som alltid är är en organisk del av Samppalinnas produktioner.

Samppalinna har inte den subtila effektfokuserade teknik som moderna teaterhus skämmer bort publiken med. I stället är scenerna fast uppbyggda runt om och vridscenen trollar fram ett nytt synfält för publiken vid varje scenbyte med en egen brummande precision.

Publiken känner sin delaktighet bokstavligen i kroppen.

Scenövergångarna får som följd av det ganska robusta konturer, det är oftast inte till nackdel.

Scenografin måste vara tydlig, nu består den av strikt kontorsmiljö (lyxig för chefen, torftig för kontoristerna), och mer lössläppta miljöer där man hänger sig åt minnet av 80-talet.

Var det verkligen så där grällt? Kanske.

När tablåerna blir överhettade och en gospelkör eller några kråmande nattklubbsdansare växer ut ut väggarna blir man överraskad men inte förvånad.

De tre i huvudrollerna för handlingen framåt – målmedvetet i all sin krokighet. De är alla olika, men drar åt samma håll, solidariskt.

Otto-Ville Väätäinen

Men inte tre utan en fjärde: Roz som gjort sig till kontorets stöttepelare genom att följa reglerna – och chefens minsta vink – till punkt och pricka, sätter käppar i hjulet för utvecklingen.

Roz är ju kär i det chefen, gubbslemmet Franklin Hart Jr. Hon gestaltas läckert ironiskt av Heidi Viljanen och chefen inkarneras av Robert Kock med ett kroppsspråk som kommunicerar ett självklart och aningslöst självförtroende. Hans nedvärdering av kvinnorna på kontoret blir hans fall.

Problemet med musikaler är ju att de så gott som alltid jobbar med en eftersläpning visavi berättelsestoffet, medan perfekta sångnummer och koreografier stenhårt håller stundens presens.

”9 to 5” beskriver ett arbetsliv som tillhör en annan värld. Det kan ta udden av samhällskritiken, göra den till en individcentrerad saga.

Å andra sidan: hur uppfriskande radikalt är det inte med en musikal om arbetslivet! Och en publik med normal fattningsförmåga kan inte låta bli att rikta sin mentala ficklampa på vår tid.

Branscher där kvinnor jobbar på orimliga villkor huserar inte längre i kontor, men vi vet var de finns.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln