PJÄSEN: Ella Lymi är stjärnan i Stadsteaterns första höstpjäs, hennes scennärvaro är virtuos.
Stadsteaterns första höstpremiär är urpremiären av ”Kunnia” (Heder) av Pasi Lampela. Lampela hör till landets mest produktiva dramatiker och som regissör är han också flitig.
Då är det oftast klassiker som gäller. Åbopubliken minns hans version av Molières ”Don Juan” för tre år sen. Den skildrade huvudpersonen utan förmildrande drag, utan uppsluppenhet och hunger på livet, som en manipulerande skit. Det var en skakande upplevelse
”
Kunnia” på Stadsteaterns lilla scen regisseras av Lampela själv. Pjäsen är något av ett kammarspel där krafterna som styr bollarna i ödets flipperspel är viljan att hävda sig, önskan att ställa till rätta, men också oförmåga att se konsekvenser och otillräcklig kommunikation. Sådant har vi alla del i och kan känna igen.
Igångsättare är tonårsdotterns berättelse om ett överfall och våldtäktsförsök som hon utsatts för. Hon, Elli, bor på tu man hand med sin pappa, mamman är död sen några år. Hon kräver med sextonåringens hela intensitet att han inte knystar om det skedda för någon.
Pappan förklarar att det handlar om ett brott, polisen behöver kopplas in. Han för det skedda vidare till Anita, en kvinna han börjat träffa. Och pappa Raimo tar också upp det med arbetskamraten och kompisen sen länge, Manninen, som dessvärre börjar verka misstänkt i fallet.
Dotterns historia börjar också svaja betänkligt. Var det förra veckan det hela skedde, eller var det tidigare, vilka detaljer kan egentligen verifieras? Har det alls hänt?
Och Raimo, har han inte lite ohälsosamt kort stubin? Manninen verkar alltmer lättkränkt och lite slemmigt undvikande. En perfekt syndabock?
Man börjar lätt se honom med Raimos ögon. Anita, så rekorderlig som hon är, får tydligen kalla fötter av den känslomässiga oredan.
Pjäsen utspelar sig i ett enda rum, en sparsamt och ganska manligt möblerad lägenhet. Världen syns genom ett fönster som vetter mot en balkong som hyser en buffert av bråte, gamla bildäck och något odefinierbart rackeri. Fiffigt att placera dessa stumma ting i blickfånget medan scenpersonerna pratar på.
Lampela har i en intervju sagt att ”Kunnia” inte vill fokusera på specifikt manligt och kvinnligt när det gäller attityder och reaktionsmönster, det citeras också i programbladet. Men själva titeln associerar till en patriarkal värld, och hur Raimo agerar harmonierar med traditionell manlig socialisering – han vill ”lösa” saker i stället för att relatera.
Man kan se honom som den svaga punkten. Han vägrar att stanna i en ömsesidighet. Han undviker att lyssna, kort sagt.
”Kunnia” blir en väldigt replikdriven pjäs, och man tänker lätt att regissören haft svårt att avstå från sin egen text. Det hade låtit sig göras, eftersom skådespelarna är så bra att de fysiskt frambär mycket av känsloinnehållet, som där det är verbalt ofta är högljutt uppskruvat.
Kirsi Tarvainen gör Anita till den mest nedtonade och jordade i sällskapet, Mikko Kouki, som nu skådespelar efter en lång tid som endast teaterchef, gör en man som är ifrågasatt och nära ett upplösningstillstånd.
Kari-Pekka Toivonens bekymrade och rasande pappa försöker hålla ställningarna, men förmår inte. Vägen ut ur återvändsgränden är inte vacker.
När skeendet beskrivs så här låter det som ett avsnitt ur ”Law and Order” (fast utan poliser). Men så är det ändå inte. Och föreställningens stjärna, Ella Lymi, som gör en sextonåring som är blek som en potatisgrodd, djupt vilsen och oroande, har oss med från början.
Bara hur hon understryker sina ordkaskader med en precis handgestik är värt att se. Lymi gestaltar en tjej som övertygar med performans, ömsom i attack, ömsom retirerande bakom telefonen, bakom en uttryckslös min. Inuti är kaos och stor ensamhet, det låter hon publiken också förstå.
Medan händerna demonstrerar för pappan hur värdelöst han resonerar berättar fötternas position om ett olyckligt barn.
Ella Lymi blir klar från teaterhögskolan först nästa år, men hon hanterar redan hela sin gestalt, ett sällsynt välstämt instrument, virtuost. De som följer noga med vet att hon också är musiker med dokumenterade framgångar.
Den här rollen är hennes första på en institutionsteater, så Åboborna kan med visst fog säga att de såg henne först!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.