Förflytta dig till innehållet

SHOWEN: Drömmarna, platserna, strapatserna – och dans, dans, dans

Alla förhåller sig till den på sitt sätt, avvaktande eller entusiastiskt. Wilma Sundqvist, Anton Mattsson, Saga Rosenlund, Jaakko Meyn och Ella Lepola har de dramatiskt berättade rollerna i showen. Foto: Henrik Zoom


Att uppleva en ungdomsshow i Pargas är att dras in i ett oemotståndligt kraftfält. En enda tonåring kan ju (om hen vill) generera en hel massa energi, men multiplicera den med femtiofem och ge det ett mål!
En annan reaktion: om man (som jag) sett alla ungdomsshower som producerats, hur kan man då utnämna varje till den bästa? Man konstatera det torrt: den performativa konstens förförelsepotential är stor. Och möter man någon som vill ge en allt och förälskelsen ligger på lur – då är man dum eller död om man inte går det till mötes. Med hull och hår.
Årets show, ”Cloud 9”, har resan som en röd tråd. De unga kastas ut ur skolan, sjunger sommarpsalmen och är fria. De slängs strax in i en märklig tågstation. Där utkristalliseras grupp på fem som blir de som för det dramatiska stoffet vidare.

Vad vill du allra helst?

Resan initieras av den burdusa färdledaren (Axel Mattson), som ställer alla de där frågorna man oreflekterat skopar ur sig till de unga på sin spets: vad vill du allra helst, vad skulle du göra om det här var sista dagen i ditt liv?
Manuset är av Daniela Franzell, och hon har styrt berättelsen framåt med lätt hand. Här avstyrs alla förnumstiga svar och i stället får de unga förhålla sig på sitt eget särskilda vis: en omfamnar äventyret (Anton Mattsson), en längtar skräckslaget hem (Saga Rosenlund), en är stabilt saklig (Jaakko Meyn), en är gravt selfieberoende (Ella Lepola), en är gåtfullt avvaktande (Wilma Sundqvist).
Man följer uppmärksamt med när de liksom fraktar känsloinnehållet mellan sig. Saga Rosenlund tar hem de komiska poängerna, snabba roligheter och aldrig så där utdraget ansträngt lustigt som i fullvuxnas farser.
Som i alla dramer blir den gåtfulla något av en huvudperson, och Wilma Sundqvist håller med god marginal för det. Regin låter henne i själva verket panta på sitt sång- och danskunnande ett bra tag. Därför blir första avdelningens sista sång- och dansnummer ”Shut up and dance” en riktig wow-upplevelse.

Elementen uppträder ömsom renodlat för sig, ömsom integrerat. Det ger showen ”Cloud 9” en rytm som innehåller både spänning och spontanitet. Showbandet som heter Loud 9 är ständigt och rättmätigt i blickfånget. Foto: Henrik Zoom


Första akten tillåter avvikningar från kursen. Själva innehållet skvallrar ju om att man inte riktigt vet vart man är på väg, så man får stanna i ögonblicket. Musikaliskt är det också en utfärd till det brokiga 80-talet och landar bland annat i hip hop – Elmina Arvidsson serverar en stilig version av ”It’s Tricky” – och hos Brenda Carlisle och Whitney Houston, till slut i Madonnas hit från 1990, ”Vogue”, spektakulärt utförd av Daniela Sonntag.
Då har man också grundligt arbetat upp det visuella spåret: mode och karneval. För att inte tala om dansen som impregnerar varje hörn av föreställningen. Koreograferna Karin Eklunds och Emilia Törnbloms arbete förstår man har en viktig också tyngdpunkt utanför showscenen. De kompetenta satsningarna i dansvärlden i regionen gör att många unga vill dansa. I showföreställningen är många så bra att de måste ha förkovrat sig bra länge.
Men i de massivt stora dansnumren – man hinner inte räkna deltagarna – är det inte vem som är bäst som gäller, utan hela den dansande organismen – den som inte längtar efter att på något sätt få vara en del av den är nog inte riktigt levande.

Nu visar de vad de verkligen kan

Andra avdelningen fokuserar mer på platser, Amerika, Indien, Frankrike, semesterstrand och Hollywood. Och de musikaliska insatserna är uppskruvade, det är som om vokalisterna i första set bara gett små smakprov, nu visar de vad de verkligen kan. ”Badtameez Dil” är en slagdänga på Hindi, en höjdare med Marielle Lindholm och Emma Eklund som vokalister. Känsligare är ”Dernière Dance” utförd på originalspråket av Cajsa Sundström. En gammal goding av finska Freeman finns också med, sjungen av Robin Tapio, som öppnat öronen på publiken redan i pjäsens början.
För de fem resenärerna får strapatserna sluta i en insiktsfull lättnad – eller med en stor portion vemod. Men One Republics ”I Lived” blir, fastän den har ett högt känsloinnehåll, inte själva slutet på historien. För den tillhör alla, hela gruppen, bandet som hållit ställningarna genom alla låtarna, och dem som varit med i många dansnummer och dem som haft korta entréer.
Det som värmer föreställningen är vetskapen om hur den produceras. Pargasshowerna jobbar enligt no audition-principen, alla som vill får vara med. Någonstans i mitten av läroprocessen bestämmer deltagarna om de vill stå på scenen eller inte.
Man jobbar inte bara för en föreställning utan också seriöst tillsammans med ungdomarna. Och Pargas kanske inte är först i världen med konceptet, men först och störst i Finland är man nog.

Cloud 9

Manus: Daniela Franzell
Regi: Riddo Ridberg
Projekt- och regiassistent: Frida Lassus
Koreografi: Karin Eklund, Emilia Törnblom
Dräkter: Sonja Dragon Fashion Team
Musik- och sånginstudering: Mats Prost, Adrian Rantala, Riddo Ridberg
Ljusdesign: Sigurd Möller
Ljudteknik: Marcus Nordvall
På scenen: Femtiofem sångare, dansare och skådespelare, inklusive bandet Loud 9
Produktion: Pargas stads kulturenhet i samarbete med Teaterboulage
Premiär på PIUG 9.1

 
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter