Ann-Christine Snickars 13.12.2023 09:00

”Häiriötekijät” (Störningsfaktorerna), som spelas på Stadsteaterns Sopukkascen i december är ett exempel på hur teatern kan användas inom upplysnings- och inkluderingsarbete, och samtidigt vara drama i egen rätt.

Pjäsen passar alla som behöver veta mer om adhd, som är föreställningens huvudfråga. Den gestaltas ur skoleleven Elmeris synvinkel.

Elmeris intresse för att lära sig är starkt, men är ur skolans läroplans synvinkel alltför ojämnt fördelat. Han är uppslukad av mänskans utveckling, stora evolutionära frågor. Och av att teckna. Hans intensiva målande växer ut på fondväggen i en videoprojektion. Men koncentrationen kan brytas abrupt, han stökar till det och blir (i andras ögon) störig.

När det gäller att prestera enligt skolschemat är han ofta på sju famnars vatten. Det stämmer väl in på erfarenheter av adhd i skolan: barn med adhd har ofta en kunskapsnivå långt högre än resultaten visar. Därtill kommer en känsla av att vara annorlunda, något som accentueras av ständiga tillsägelser.

Scenrollerna är så få som möjligt. I det här fallet är det en fördel, för det är en fråga som ska dryftas, mer än särskilda öden, fast individuella drag också betonas. Elmeris roll koncentreras i en docka. Greppet ges ytterligare nyans av dockförarna (Anna-Maria Vänskä och Karoliina Karkki Illi), som i modern dockteater är fullt synliga. De står bakom och bredvid, det får mening i sammanhanget. Dockteaterns estetik är bestämd och ömsint, ofta humoristisk och finurlig. Varje rörelse ska slussas vidare till en annan kropp. Det gör publiken uppmärksam och mottaglig.

Pjäsen arbetar visuellt utifrån Elmeris belägenhet. När han överväldigas av intryck blir teaterrummets tre väggar plötsligt fulla av blippande ljus och förbiilande text och mönster, som griper tag i en men undandrar sig överblick. Så dyker läraren upp och tillrättavisar honom, ber i frustration honom vara som andra. Och vad kan se ledsnare ut än en åthutad scendocka?

Det Elmeri behöver är ju främst ett annat, mer informerat bemötande.

Läraren (Henry Pöyhiä) som pjäsen med flit gjort ganska stereotyp återkommer sen i en mer förstående gestalt. Det Elmeri behöver är ju främst ett annat, mer informerat bemötande.

”Häiriötekijät” kunde också passa för (inte alltför unga) elever. Det är ju en lättnad för alla som någon gång berörts eller funderar över adhd att förstå lite bättre vad det är frågan om.

Manusförfattarna Henry Pöyhiä och Vilja Lehtonen (som regisserat) har använt sig av medicinsk och pedagogisk sakkunskap, redovisad i programbladet. Material från adhd-liitto finns utställt i foajen. Förbundet har också en liten del på svenska på sina hemsidor, men svenskt material finns till exempel hos Folkhälsan och Finska Läkarföreningen Duodecim.

Den kunskapen har redan familjer med erfarenhet av denna funktionsvariation, men allmänheten mår väl av att veta mera. Att ta del av den kunskap som redan finns är också en förmån.

Föreställningen den 15.12. följs av en diskussion om en mer adhd-vänlig skola.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln