Ann-Christine Snickars 28.06.2023 19:09

När Vårdbergets sommarteater (det officiella namnet är Turun kesäteatteri Vartiovuorella) började satsa på familjepjäser i slutet av 1980-talet var ”Emil i Lönneberga” först ut. Astrid Lindgren är författaren med flest premiärer, hela sju stycken. I år är det ”Ronja Rövardotters” tur igen.

Det man lägger märke till först när man tar plats på läktaren är Mattisborgen, som utgör större delen av scenografin, pjäsens miljö. Den ser både sagoaktig och naturtrogen ut, som uråldrig murad gråsten mot parkgrönskan som omfamnar scenen.

Scenografin är signerad Teemu Loikas, ett namn som alla som såg ”Hobitti” på Stadsteatern lade på minnet. Där såg allt fantastiskt ut och var plastiskt och funktionellt. Så är det här också, fast i mycket mindre skala.

Den fasta scenbilden innehåller också det som blir Ronjas och Birks skogsviste och det man listar ut är rumpnissarnas håla, men innan de platserna aktiveras är de en del av den antytt djupa skogen. Snyggt uttänkt.

I mitt minne är Ronja och Birk för det mesta i skogen, lever sorglöst, ibland farligt. De konfronteras också med skogsväsen, de ondskefulla vildvittrorna, grådvärgarna som drar nytta av den fruktan de väcker, och rumpnissarna, som pladdrar på i sin bubbla, helt renons på reflektion.

Skogsvistelsen är också en del av Ronjas och Birks läroår, där de ska träna på att hantera det eller de som inte alltid vill dem väl. Astrid Lindgren är mästare på maskera lektionen som äventyr, det är hennes starka sida. Och på Vårdberget skulle man vilja ha mer av skogsvarelserna, de är så stiligt utförda.

Dräkterna är av Marjo Haapasalo, stort beröm! Och rumpnissarnas fyndiga utförande skulle hålla för lite längre stund på scenen.

Uppmärksamheten dras i stället mot Mattisborgen där det myllrar av människor. Där är det praktiska mamma Lovis, koleriska pappa Mattis och rövarna, mest Skalle-Per, som påverkar Ronjas socialisering. Ronja är fri och glad, men vet just inget om världen.

Frans Rinne

Konflikten gestaltas, som vi minns, av att den konkurrerande rövarfamiljen flyttar in på andra sidan Helvetesgapet. Den första Ronja ser av dem är Birk.

Och regissören Janne Jämsä lyckas styra den här anti-Romeo-och-Julia-historien (de unga blir ju vänner för livet och förenar familjerna) i hamn utan att det blir för sentimentalt – tempot är bra – och utan att det blir för uppenbart belärande.

Ronja, Inke Koskinen, och Birk, Kasper Korpela, samspelar lekfullt och avslappnat. Så gör också Teemu Aromaa som Mattis och Emmi Kangas som Lovis, dock med en lite karikerad twist, som man kan lägga på författarens konto. Astrid Lindgren har en tendens att karikera pappor.

Birks familj är inte lika synlig, men Borka, Jaakko Kallionpää, är desto stiligare när han stiger fram – och hans mantel med ett ok av päls i mossgrönt är kvällens elegantaste.

Regin håller också sånginslagen ganska kort, vilket är till fördel för dramat, ibland är de nerkokta till ett ordlöst nynnande, som i Skalle-Pers begravningssång.

Föreställningen rekommenderas från fem år, men själva familjedramat kan vara för knepigt för små barn att förhålla sig till.

Eller lite skrämmande om man förstår det, Mattis förskjuter ju sin dotter i frustration mitt i pjäsen.

Men episoderna, och personerna som man känner igen, är njutbara att följa.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln