Ann-Christine Snickars 25.10.2022 17:26

Innan föreställningen ”Extra-neitsyt evankeliumi” (Extra-virgin evangeliet), som är en pjäs av och med Ishmael Falke , ska börja möter han publiken i foajén med en papplåda i famnen.

Jag tänkte, säger han, kamratligt och lite trevande, att eftersom pjäsen handlar om en affär för sexleksaker, men det inte funkar att köpa nånting under föreställningen, kan ni få handla nu om ni vill.

Så börjar han skicka runt grejer och publiken fnissar och skruvar på sig. Det är ett drag som får oss lite ur balans, smart placerat (spoilern här avslöjar nivån på utmaningen, pjäsen handlar dock inte om sex!).

Dock- och föremålsteater som är Falkes område fokuserar inte bara på scenens materia utan minst lika mycket på publiken uppmärksamhet som kan förbryllas och förledas förberedas för kommande överraskningar.

Efter prologen tar vi plats i vindsutrymmet ovanför Tehdasteatteris scenutrymme, publiken sitter praktiskt taget inne i butiken, som strax ska öppna. Det ska bli den första sexaffären i Palestinas historia och ägaren Abdel Al-Fattawi har behövt en massa specialtillstånd och förhandlingar, men nu, år 2000, är det klart.

För honom symboliserar butiken frihet och demokrati. Allt sätter igång, med serpentiner, ballonger och lustiga hattar.

De första kunderna är ändå inte alls glada, de sparkar omkull hyllor och slänger varorna i väggen i fullt raseri. Men det är bara början. Innan försäljningen kommit igång rasar den andra intifadan bokstavligen in i butiken.

Utan att man riktigt registrerar hur övergången tar oss dit är vi nu inne i pjäsen kärna som beskriver Palestina som spelplats för växlande ockupanter och anfallande arméer.

Det hela åskådliggörs på butiksdisken och arméerna utgörs av de osålda varorna som omvandlas till aggressiva stridspittar som stupar huller om buller. Strax är nya arméer där, för vi ska igenom hela historien, ända från tidens begynnelse.

Jussi Virkkumaa

Det är en kompakt politisk berättelse, en ganska förtvivlad historia. Placeringen i sexaffären gör den bara ofrånkomligt påträngande – och komisk också. Också när föreställningen vet att krig inte går att skratta bort.

Ishmael Falke är en skicklig dockteaterartist, som kan få ett föremål att kommunicera häpnadsväckande saker. Hans sätt att själv agera har ett brett register, han kan gömma sig bakom en tråd, han kan öppna sig vädjande som en blomma.

Den här gången finns också en personlig sorg och frustration med i gestaltningen. Falke är född i Tel Aviv och har själv tagit konsekvenserna av att vägra låta Israel göra anspråk på honom som soldat.

Men berättelsen har förstås universella aspekter. Stridspittarna agerar likadant överallt och sången till det förlovade landet, som publiken lockas att delta i (det ska bli ditt bara du hjälper till att ha ihjäl fienden!) har sina egna varianter överallt.

Att soldaten reduceras till ett enda organ ska förstås tas som en förolämpning mot kriget, och innehåller samtidigt bilden av krigföring som ett förintande av mannen som människa.

Finns det en väg ut ur detta? Enligt föreställningen kunde man försöka erövra en ny oskuld om man prövade att återta hela skapelsehistorien. Vilken sorg finns inte i det? Men jag tänker att ett visst hopp ändå finns i faktum att historien kan berättas, att berättelsen kan ges en form.

När jag lämnar föreställningen känner jag att jag borde stanna kvar och hjälpa till att städa upp i den hopplöst trashade butiken. Andra ser ut att fundera på samma sak.

Extra-neitsyt evankeliumi

Manus, regi och aktör: Ishmael Falke

Gästande regissörer: Idit Herman, Husam Abed

Scenografi, dockdesign: Helena Markku

Ljusdesign: Markku Forsman

Ljuddesign: Valtteri Alanen

Dramaturg: Ville Kurki

Regiassistent (dockor): Aati Hanikka

Åldersrekommendation 18 år

Produktion: Teater Grus Grus och TehdasTeatteri

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln