Ann-Christine Snickars 21.09.2021 17:29

Trion Lewis, Sayer & Shields står bakom ”Tämä on ryöstö!” (”The comedy about a bank robbery”) och är berömda upphovsmän till ”A play that goes wrong”, som gavs på Stadsteatern för några säsonger sedan och som tagit sig in i snart sagt alla stadsteatrars repertoar.

Nu är den uppskruvade crazykomedin om jakten på en diamant först ut på Stadsteaterns stora scen, lite som ett statement: underhållning och skratt hör hemma på teatern.

Det är sant, inte minst nu när man längtat efter att vara del av en publik som skrattar unisont.

”Tämä on ryöstö!” utspelar sig kring en bank där den attraktiva diamanten förvaras. Kriminella kretsar vill lägga vantarna på den.

Till kretsarna tycks ungefär alla räknas. ”Alla i den här stan är skurkar!” säger prydliga bankanställda Raija (Riitta Salminen).

Vilket skulle bevisas: hennes son råkar vara en begåvad ficktjuv.

Men först ut är skurken som rymt från fängelset (Stefan Karlsson) och hans lika skurkaktiga fångvaktare (Miska Kaukonen). Så följer en hisnande kedjereaktion av missförstånd och chansningar, ett fyrverkeri av förvecklingar.

För mycket av det goda kan vara kul, men det måste sägas att utgångsmaterialet är rätt tunt. Manuset har inget av den ganska varma ironi som fanns i ”The play that goes wrong”, vars finess var att den utspelade sig på en teater (och jobbade med vådliga effekter: kulisser som plötsligt dråsade ner).

”Tämä on ryöstö!” har ingen sådan kontaktyta till teatersituationen. Pjäsen blir rolig först när man uttömt allt av de gamla tricken och skådespelarna bokstavligen klättrar på väggarna. Där infinner sig också ett annat perspektiv: Se här, vi gör precis allt för att få er att skratta!

Det handlar till slut om det mer fysiskt idrottsliga i skådespelarkonsten: precision och tajming, akrobatik om det tarvas.

Men en gnutta dramaturgi behövs också. Regissören Snoopi Siren har rört vid ett fungerande alternativ, att låta scenerna arbeta sig fram som rutor i seriealbum.

Det känns mer uppdaterat än farsens oräkneliga entréer, som också får sin beskärda del här.

Sättet man använder scenen på är på samma linje. Ibland blåser fonden upp storslagna projiceringar av form och färg, ibland får skarvarna mellan scenerna besök av korta, helt magnetiska sångnummer, presenterade av Linda Hämäläinen, i det antydda 60-talsstuk som är genomgående i det visuella.

Man längtar efter mer sånginserter, i synnerhet som man vet att till exempel Mika Kujala också sjunger ljuvligt. Nu får han mest nöja sig med bankinspektörens lite fyrkantiga roll.

Och ganska länge tror man på hans hederlighet, men ingen är riktigt vit, utom Aarne (Teemu Aromaa), som jobbat på banken i trettio år och ses som lite egen i sin oförvitlighet.

Tanken att alla är lika goda kålsupare gör till slut pjäsen till en rad scener utan riktigt mål.

Taneli Mäkelä har rollen som den hårdföra bankdirektören, och hans förhållandevis strikta spelstil tillåter andras utsvävningar. Birollerna har licens att ta ut svängarna så mycket de orkar.

Elias Keränen och Hilma Kotkaniemi som det unga företagsamma paret börjar relativt diskret men i takt med motståndet skruvar de upp energin.

Detaljerna roar mest. Miska Kaukonen gör sin rollperson enastående korkad och konsekvent oåtkomlig med hjälp av ett svepande lealöst kroppsspråk, kompletterat med en sanslös svada.

Det är skrattframkallade, liksom Markus Ilkka Uolevis soloscen där han i stand up-stil skissar flera personer, slutar i ett handgemäng med sig själv.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln