Ann-Christine Snickars 02.10.2021 10:00

”Det är en sån där transgrej, hördu!”. En bit in i Miiko Toiviainens monolog ”Kepeä elämäni” förvandlar han sig till teaterkritiker som halvliggande i en sammetssoffa hamrar in recensionsfloskler på laptopen och för ett frispråkigt telefonsamtal med en vän.

Det skapar distans och drar ner skratt men har också en annan uppgift: att peka på att ”Kepeä elämäni” inte bara är teater.

Här berättas om ett autentiskt liv, och personen det handlar om står framför oss. Men helheten tillåter en också att ta ett steg tillbaka och få lite perspektiv.

Den talar till ett resonerande förnuft minst lika mycket som känslan.

Iscensättningen bygger på öppenhet och på mötet med publiken. Toiviainen håller ögonkontakt, går ut mellan bänkraderna under episoden som beskriver hur vårdbeslut tas.

Den biten är omständlig och många är involverade. Ett ögonblick känns det som om huvudpersonen nästan glömts bort.

Många, också svenskspråkiga, känner igen och älskar de raderna

Miiko Toiviainens närvaro lotsar en mellan det personliga och mer övergripande frågor. Bägge är lika uppfordrande. Att kunna leva utan ångest och rädsla, att ens kroppskänsla inte uppenbart står i strid med den man är, det är väl relevant att begära?

Men om identitetstänket blir så laddat att det är svårt att säga något alls? Toiviainen tar upp sådana projektioner också. I ett sidospår avleder han dem – genom en sarkastisk bild av den stränga tillrättavisaren som exploderar av ett förlupet pronomen.

Toiviainens var ju, som vi minns, en av dem som förde in lite realism i den överhettade debatten om vem som kan spela vem på teatern när det svajade kring Nationalteaterns pjäs av Almodóvar, där det visade sig att både allmänhet och teaterfolk var rätt okunniga om begreppen.

I ”Kepeä elämäni” berättar han bitar av sin egen historia. Transhistorier finns av många slag, säger han. Och föreställningen tar sats i Katri Valas dikt ”Pajupilli”, som börjar: ”En ole lipunkantaja … ”, en attityd som är jordnära och lyssnande. Många, också svenskspråkiga, känner igen och älskar de raderna.

Det är pedagogiskt att starta där.

Det är också uppenbart att publiken på ”Kepeä elämäni” inte är riktigt den gamla vanliga teaterpubliken, utan att det i bänkraderna finns en viss kontaktyta till transfrågor, till erfarenheter som inte tidigare talats om från scenen.

Ingen solskenshistoria, men en väg som han måste gå

Många svåra frågor finns, Toiviainen rör vid några som är föremål för diskussion. Ska könsdysfori vara en diagnos överhuvudtaget? Vissa fördelar kan finnas med det, den klaraste är att vårt vårdmaskineri då resolut kan ta hand om saken.

Medan jag skriver faller min blick på en tidningsinsändare för dagen, där en anhörig är förtvivlad över en könskorrigering som påbörjats på alltför lösa grunder.

Det är svårt att ställning till annat än känslan i den, uppenbart är att det behövs en bättre och bredare beredskap att ta hand om frågorna.

Att auktoritärt förneka dem, som man gjorde förr, är sen länge passerat.

Miiko Toiviainens monolog kom till för att han märkte att historier om transpersoner ofta fokuserade på det sorgliga och tragiska. Hans egen berättelse är inte heller framlagd som en solskenshistoria, utan som en väg som han måste gå. Och som han kunde gå. På det viset blev det lyckligt.

”Kepeä elämäni” överför en förståelse för det, målmedvetet, utan att vädja till överdrivna känsloreaktioner. Publiken vet också att Toiviainen är en känd skådespelare (med en huvudroll i t ex ”Cabaret” på Stadsteatern i Åbo i fjol), men här är han en vanlig kille.

”Kepeä elämäni” ges två gånger till i Åbo i höst. En svensk version (”Det liv som blivit mig givet”, också med Toiviainen på scenen) är på väg.

Översättningen är gjord av Panda Eriksson och Tobias Zilliacus och en föreställning är aviserad till den 4.11 i Vasa.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln