ÅU 03.03.2022 20:48

Goethes första roman, ”Den unge Werthers lidanden”, har två och ett halvt sekel på nacken, men den har stinget kvar.

Den dyker upp i nya varianter, senast stötte jag på den bland förlaget Daidalos illustrerade klassiker. Där hade Werther speglande solglasögon i pilotmodell och poserade mot fonder av graffiti.

I versionen som nu fått sin premiär på ÅST är historien uppdaterad till sent 1900-tal, man ringer fortfarande med trådtelefon, lyssnar till The Cure. Berättaren går i högstadiet, 8 A, nånstans i Sverige, Stockholm nämns.

Det ursprungliga brevformatet har en förtrolighet som lätt låter sig översättas till ett tilltal som passar oss i dag.

Platsen är inte så viktig, och kanske inte tiden – däremot huvudpersonens ålder. Den här bearbetningen av ”Werther” gjordes ursprungligen som klassrumsteater för tonåringar. Sen sattes den upp på Örebro Teater där den fick nypremiär i fjol.

I Åbo spelas den några gånger på studioscenen, sen ska den turnera.

Tänkt målgrupp är åttor och nior och gymnasier. 2000-talets Wertherhistoria handlar om tonårstiden, de stora omvälvningarnas och den stora kärlekens tid, men också besvikelsernas tid.

En kärlekssorg som slår till vid ett ogynnsamt ögonblick kan kasta en ung person brutalt ur sin bana. Det finns forskning på det, som man förnumstigt brukar säga.

I originaltexten slutar det med ett planerat självmord, något som triggade ett antal verkliga, säger historien. Berättaren på scenen noterar också det. Han har fått i uppdrag att läsa Werther under sommarlovet och presentera en redovisning när skolan börjat.

Det känns först TRÅKIGT – med stora bokstäver. Men så börjar historien om Werther läcka in i hans eget liv.

Hur mycket hurtig monologteater för unga har man inte sett! Men redan innan den tanken hunnit tänkas till slut har man dragits in i en dynamisk fläta av klassiker och nutid.

Ingemar Raukola petar hål på ens motstånd mot det som luktar toppstyrd konsensus och belärande. Det går fort, vi hinner inte fatta hur han gör.

Knastertorr sammanfattning: med hjälp av Werther kommer skolgrabben Ingemar åt att formulera sin känsla av avighet och utanförskap och den uppslukande känslan för Karin, Stockholmstjejen som närmar sig honom med stickrepliken ”Boys don’t cry”, som Ingemar först inte alls fattar, men som blir porten till en ny livskänsla (rock och kompisar!).

Ingemar Raukola sköter också alla andra rollinhopp. Han blir Werther med blå frack och peruk, fast peruken för tankarna mer till Robert Smith i The Cure än till 1700-talet. Han hanterar andra behövliga gestalter, ibland räcker det bara med en luftig scarf och ett lite annat röstläge så är motspelaren där.

Men Karin syns i helfigur som en som docka i full storlek, fast utan anletsdrag.

Det krävs många manövrar, och Raukola håller tempot. Werthergestalten och Ingemar närmar sig varandra i full fart, det hettar till när deras respektive känsla av avvisande och svek förstärker varandra.

Bägge har tankar på döden, Werther lånar den ödesdigra pistolen av den intet ont anande Albert, make till Lotte som Werther är så desperat fäst vid. Ingemar hinner fantisera om sin egen begravning, vita kistbuketter dyker upp på den stiligt inramade projektionsduken som är den huvudsakliga scenografiska detaljen.

Projektionerna skapar sekundsnabba scenbyten, de kan sortera fram en interiör hemma hos Lotte, eller visa Ingemars lite tafatta men kärleksfulla porträtt av Karin.

Och inom ramen ses till slut en rörlig bild av Werther, när dramat kommer till en kritisk punkt och Ingemar och Goethes romanfigur växlar repliker med varandra. Det är en särskilt snyggt gestaltad passage.

I Goethes brevroman är det oerhörda hos huvudpersonen att han hävdar sin individualitet och tar sitt liv när inget i omvärlden kommer honom till mötes.

I dag sätts det individuella högst, men känslan av att sakna sammanhang kan placera en i samma sits som Werther. Det känns nästan viktigare att kunna se det än att leva sig in i kärlekshistorien.

Slutet på scenberättelsen är inte lika mörk och definitiv som i romanen. Själva formen, en monologpjäs på knappa timmen, skulle inte heller kunna bära det.

Den liknar en rocklåt, som exponerar längtan och sorg och smärta med en energi som bekräftar och befriar.
Werther klär i kajal och svart läppstift.

Och Ingemar Raukola håller rätt tonläge, pjäsen igenom.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln