Ann-Christine Snickars 17.11.2022 17:21

Teaterhuset där Åbo Svenska Teater lever och verkar är bara en liten aning äldre än Charles Dickens älskade julhistoria ”A Christmas Carol”, som gavs ut 1843 och på svenska brukar heta ”En julsaga”. Det ger ett slags storasysterauktoritet när ÅST nu tar upp den som sin senhöstpremiär, med spelperiod till strax efter jul.

Regissören Tove Appelgren har också fångat något av denna pondus, hon har god hand med helheter och är också bra på att balansera ljust och mörkt, hitta nyanserna. Inramningen är lite romantiserande med snöfall och glitter, men personrelationerna är allt annat än det, för dem får man ibland jobba hårt.

Världskänd snåljåp

Ebenezer Scrooge är en av världslitteraturens mest kända snåljåpar, han skippar människokontakter till förmån för pengarna. Han sägs vara affärsman, men i en av föreställningens inledande scener visar han vilken iskall ockrare han är. När han erbjuder en husmor i trångmål ett lån till fantasiränta förkroppsligar han vinstbegärets hänsynslöshet – och påminner osökt om hur dagens snabblån funkar.

Dickens historia är berättad i hans omständliga stil, med en dominant berättare som gärna blinkar skämtsamt till sin läsare. Hans texter är som gjorda för högläsning. Scrooge måste få en mer definierad gestalt på teaterscenen, och i Ingemar Raukolas gestalt blir han en lättretlig koleriker och en vedervärdig chef, som lätt höjer rösten. En mycket ensam man också.

Bakgrunden förklarad

Hans anställda Bob Cratchit, som har en viktig roll i berättelsen, görs av Samuel Karlsson , som gestaltar en förbindlighet som man förstår är nödvändig. Jobbet måste han ha, men livet lever han, i motsats till Scrooge, på annat håll med sin familj.

Samuel Karlsson återkommer som den unga Scrooge, där vi får en del av historien bakom hans avvisande hållning: tidig föräldralöshet, grov mobbning. Det förankrar Scrooges traumatiserande minnen, det är lätt att genomskåda, men volymen är ändå väl hög i förhållande till andra scener, där de starka, på gränsen till karikerande konturerna (som är Dickens specialitet!) finns, men inte tillåts ta över.

Andarna en höjdpunkt

Höjdpunkter i pjäsen är förstås julens tre andar. Stella Laine som Svunna julars ande, överraskar Scrooge (som ändå blivit förvarnad av sin osaligt framlidna affärskompanjon) där hon sitter uppflugen i sänghimmeln i hans sovrum. Utstyrd som en näpen fe styr hon honom med osynliga trådar med säker hand tillbaka till det förflutna.

Det är både strikt och fantasifullt, fullt av energi. Mer utlevande är Nuvarande julars ande, förkroppsligad av Sofia Törnqvist . Hon sveper iväg med Scrooge till dem som firar jul i överflöd och dem som firar i armod, men ändå med glädje. Själv är hon magnifik och pratsam, men avlöses av den dystra Kommande julars ande, vars ansikte vi bara skymtar.

En rolig (eller oroande) knorr

Dickens själv frossade mer än dramatiseringen i Scrooges förmodade eftermäle, endast med möda förstår han att ha ser in i en framtid där han själv är död. Där känner den motsträviga gnidaren att han har allt att förlora på att fortsätta som förut, gör till allas förvåning helt om.

En rolig (eller oroande) knorr i berättelsen, som Raukola lyfter fint, är att han tycks lika nyckfull och överdriven i sin nya generositet som i sin snålhet. Inte lätt att lära gammal hund sitta, men omgivningen tar emot honom med öppna armar.

Matti Raita gör en genomsympatisk Fred

Alla roller maskineras av sammanlagt fem skådespelare. Raukola gör Scrooge rätt igenom, Samuel Karlsson har förutom det nämnda en kusligt utdragen vålnadsentré på sitt konto. Stella Laine gör fruar och mammor, alla just så älskliga som Dickens vill ha dem. Sofia Törnqvist växlar mellan barn och hembiträde, arroganta eller välvilliga fruntimmer, alla byten sker väloljat, tempot är en del av upplevelsen.

Matti Raita gör den genomsympatiska Fred, Scrooges släkting som aldrig tröttnar att bjuda honom på julmiddag, och i förlängningen en handfull herrar som drar förbi. Men mest minns man honom kanske som Lille Tim, Cratchits sjukliga yngsta barn.

En familjepjäs med vuxet innehåll

Föreställningens mest värmande lösningar fungerar så – att till exempel den resligaste skådespelaren får gestalta den minsta, som samtidigt upptar störst känsloutrymme. Det tilltalar alla åldrar bland åskådarna. ”En julsaga” är lanserad som familjepjäs, fast innehållet är resonerade vuxet, tangerar sociala klyftor och mänskliga attityder som växer ut ur dem – eller finns oberoende av dem. Teatern har satt åldersrekommendation till sju år.

Ursprungsberättelsen heter ”A Christmas Carol” – pjäsen måste innehålla sång. Den hanteras främst av en trio som efterliknar den brittiska jultraditionens vandrande sångare. I våra ögon kan se ut som fantasifulla julprydnader. Huvudsaken är att de glittrar, och att de sjunger lika glittrande. Det gör Jannica Grönroos , Silla Pöyry och Paavo Korvenmaa , hämtade ur den skattkista som heter Åbo Konservatorium. Deras drillande lekfullhet gör att också den som kanske lider av en viss scroogighet, och tycker att julen tar för stor plats, kan falla för sagan om julen.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln