PJÄSEN: ÅST:s ”Dracula” lutar sig mot komedin och möblerar om lite bland rollerna, ger kvinnorna en självklar del av initiativet.
Dracula
efter Brams Stokers roman med samma namn
Manus och regi: Susanna Airaksinen
Översättning: Jan Nåhls
Kompositör, ljuddesign: Kari Mäkiranta
Koreografi: Iiro Heikkilä
Scenografi: Anders Karls
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Dräkter: Tuomas Lampinen
Maskdesign: Sabina Segerström
I rollerna: Riko Eklundh, Anna Victoria Eriksson/Marika Westerling, Aaro Wichmann, Tuuli Heinonen, Ingemar Raukola, Samuel Karlsson, Jerry Wahlforss, Heidi Aro/Iiro Heikkilä, Julia Korander, Stella Laine, Sofia Törnqvist
Orkester: Kari Mäkiranta (kapellmästare), Kimmo Gröhn, Teemu Mastovaara, Rasmus Puranen
Premiär på Åbo Svenska Teaters stora scen 15.9.
När man ser ÅST:s storsatsning för hösten, ”Dracula” i regi av Susanna Airaksinen som också skrivet manuset, baserat på Bram Stokers roman från 1897, slår det en att det är svårt att hitta något som nutidsmänniskorna kollektivt skulle vara dödligt rädda för. Varken helvetet eller klimatkrisen eller statskulden biter ju på alla.
Skräcken har blivit en individuell upplevelse, som njutningsmedel kan den upplevas tillsammans med andra, särskilt på film. Bram Stokers roman berättas genom brev och dagböcker. En röst i taget vecklar ut berättelsen som är invecklad och otrolig. Tvivlet som infinner sig ökar bara dragningskraften.
Airaksinens metod är distanseringen. Särskilt i första avdelningen avlöser scenerna varandra i snabb takt, och den som inte känner ursprungsberättelsen kan bli yr. Tempot gynnar det komiska, det kan till och med bli lite mycket av det goda. Skrattar man åt Dracula kan man få ångra det.
ÅST:s greve Dracula är i Riko Eklundhs gestaltning magnetiskt elegant, alla scener han är med i får en att skjuta uppmärksamhetsreglaget på max. Hans mest inträngande replik är: ”Jag kan vänta!”. Hans mer än 500-åriga existens har för det mesta gått ut på det.
Bipersonerna, ack så viktiga, kör hårt. Ibland intar de scenen i språngmarsch. Sköterskorna på dårhuset, nunnorna, matroserna och gubbarna på ljugarbänken för in lite av den osäkerhet som publiken behöver i en skräckis: brutal cynism, förvirring, hejdlös skojfriskhet.
Största ommöbleringen har Airaksinen gjort i förhållande till handlingens centrala grupp i London, där det mesta av förloppet utspelar sig. Dracula har tänkt utvidga sitt inflytande där, göra fler till vampyrer. Särskilt utsatta är unga kvinnor.
I Stokers roman är väninnorna Lucy och Mina beskrivna med en manligt idealiserande blick, så till den grad ljuva att man fattar att det är något lurt med det. De reduceras till projektionsduk för männen som demonstrerar rättrådighet och mod.
Nu har kvinnorollerna minst lika mycket av initiativet, Lucy gillar flirt och festande, Mina ger fasen i renskrivandet och skriver sin egen berättelse. Skapandets kontaktyta till det mörka, risktagandet och exploaterandet, blir en tydlig tråd i berättelsen. Men man får vänta tills ganska sent i föreställningen på att Dracula och Mina träffas på tumanhand och frestelsen blir formulerad: Varför vara liten när man kan vara stor, någon som alla vill ha och en som alla minns?
Susanna Airaksinen satte upp ”Jane Eyre” på ÅST för fyra år sen, i en föreställning som vickade på klassikern, men hade motivet (att aldrig sluta verka för sin egen frihet) ständigt för ögonen. Tuuli Heinonen spelade framgångsrikt huvudrollen där, och nu är hon Lucy, kvinnan som blir biten av vampyren. Heinonen fimpar allt som heter våpighet i rollen, och verbalt är hon frispråkig, lite ful i mun, faktiskt.
Replikerna har överhuvudtaget fått ta sig friheter. Fast det fastslås att tiden är 1800-tal talar man också om mansplaining och exceltabeller. Sånt drar ner skratt, men vad gör man med såna hänvisningar? Det är lite som att hitta en knapp i rabatten, man plockar upp den och så är det inte mer med det.
Mina, som görs av Anna Victoria Eriksson under första delen av spelperioden, är en roll som stadigt växer till sig, och hon blir till slut den som bjuder Dracula motstånd. Det växer organiskt ur nytolkningen, och Erikssons integritet ger det en klar kontur.
Robert SegerVampyren lockar med känslan av oövervinnerlighet, och i föreställningen är de alltid klädda i rött. De är handfasta fresterskor, men allt går inte alltid efter noter, tillgången på föda är inte given. Vampyrerna ( Julia Korander , Stella Laine och Sofia Törnqvist ) gör uppsluppen komedi av det.
Manlighet betyder att stå emot frestelser, och manskollektivet gör allt för att utrota själva källan, ta kål på Dracula. Hos männen finns patos och viss (ibland stor) komik: frejdiga hänvisningar till populärkulturens hjältar, men också till en knyckig en stumfilmsestetik som vi minns som ganska lyckad i ”Jane Eyre”.
Karismatiska Van Helsing (Jerry Wahlforss), som vet hur man fördriver orda krafter, har helt klart Indiana Jones som förebild. Jonathan (Minas fästman), Arthur (Lucys käresta) och Quincy (som offrar sig), skådespelade av Aaro Wichmann , Ingemar Raukola och Iiro Heikkilä , visar en blandning av tafatthet och tapperhet inför det som väntas av dem. Det är en känsla som kunde beredas lite mer gensvar, man vill få plats för sympati med dem.
Samuel Karlsson har den viktiga rollen som doktor Seward, han som tolkar den kusliga patienten Renfield, som gestaltas suggestivt och naket (fast i tvångströja) av Julia Korander. I Karlssons tappning förstår man att Seward inte riktigt är att lita på trots de höga ambitionerna, eller just därför.
En fyramannaorkester är närvarande på scenen och kan skymtas genom den gallerliknande scenografin som föreställer både Draculas borg och dårhuset i London. Sångerna är vackra och ensemblens rösttillgångar är underbara, men sångtexternas bidrag i jämförelse med framförandet är anspråkslöst. De instrumentala avsnitten understryker stämningen i de ordlösa avsnitten, dem man gärna hade kunnat odla.
Draculas frestelse är att frälsa oss från obekväma känslor, från krav som tiden ställer, från allt som hindrar oss. Upplösningen är samma som romanens, på scenen blir det spektakulärt. Blod? Javisst, men inte alltid fritt flytande. Gesterna kan vara stora men visuellt är det ofta sofistikerat.
Och om föreställningen hade följt sina egna impulser hade slutet också kunnat bli en annat.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.