PJÄSEN: ”Allt som är underbart” är en pratsam pjäs som söker kontakt
Allt som är fint i livet. Det bör kanske räknas upp, som motvikt till mörker och depression. I Duncan Macmillans ”Allt som är underbart” går det fort undan, som i en stand up-föreställning, men Bror Österlund hinner skapa öppningar för för känslorna, motstridiga, undanträngda, svårgripbara. Foto: Pette Rissanen
Allt som är underbart (Every Brilliant Thing)
av Duncan Macmillan
Översättning: Björn Lönner
Regi: Anders Slotte
Ljusdesign: Juho Golnick
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
På scenen: Bror Österlund
”Allt som är underbart” börjar med en lista, en lista på ting, materiella eller inte, som gör en glad. Den börjar med några poster, växer till tusen och en miljon, gränslöst. Det är en teknik som dagens Instagrammänniskor förstår sig bra på, men när man lyfter upp den på scenen blir den inte längre så entydig.
Duncan Macmillans ”Allt som är underbart” tycks finnas inom räckhåll för alla nu. Den gavs i fjol våras på Stadsteatern i Åbo, som också haft en annan Macmillanpjäs på repertoaren, ”People, Places and Things”, en pjäs som dryftar nutidsmänniskans iscensättning av sig själv, om man säger det kort. Pjäsen ”Lungs” (”Nästa andetag”) gavs på Klockriketeaterns för några år sedan.
Alla pjäserna är kraftfullt dialogstyrda, man utsätts för kaskader av ord. Det verbala har en särskild roll i Macmillans pjäser. Så är det också med ”Allt som är underbart”, som nu nått ÅST, och som också kommer att turnera.
”Allt som är underbart” är en hybrid mellan stand up och helaftonspjäs, den räcker en timme och en kvart, går i ett kör. Att avbryta berättelsen skulle inte heller fungera.
Det är en pjäs som pratar på om sånt som är svårt att tala om. Ambitionen är också att få en att skratta.
En liten pojkes mamma försöker ta livet av sig, han får veta det när pappan undantagsvis hämtar honom från skolan och lakoniskt förklarar att mamma ”gjort något dumt”.
Pojken lämnas ensam med känslan, tar ansvar för sin mammas sinnesstämning, försöker muntra upp henne genom att lista saker som gör en glad. Rörande, rentav hjärtskärande. Mamman blir just inte gladare, men livet traskar på.
Texten är översatt av Björn Lönner, som också själv gestaltat rollen på teater Playhouse i Stockholm. Den känns nära och universell, man har ingen känsla av att det är något som utspelar sig någon annanstans. Bror Österlund står på scenen. Han är bra på att hålla låda, har också kroppsspråket som behövs för rollen.
Bror Österlund är bra på att hålla låda, har också kroppsspråket som behövs för rollen. Foto: Pette Rissanen
Det här är en pjäs som lätt kan få undertoner som inte känns bra. Listan på fina saker kan få en olidlig ton av beskäftighet om den inte vägs upp av annat. Eller så kan man för rollen välja nån som är affischnamn för dagen och därför förväntas dra publik – och också gör det. Jag har sett det hända. Då får man någon som skickligt pratar sig igenom texten, och sen får man få hem.
Men Bror Österlund är långt ifrån den här sortens publikfrieri. Stoffet kräver genuina kontaktytor och också öppningar för blandade känslor. Små pauser för det bortträngda. Regin, av Anders Slotte, har tillåtit små pauser, där den pratsamme killen på scenen tappar garden och en skugga av smärta far över anletsdragen, syns i ögonen. Det handlar om sekunder, det är avgörande för hela riktningen. Österlund kan fånga upp de här sekunderna.
För säkerhets skull finns ändå mycket riktigt tydligt utskrivet i texten. Till exempel att man begriper att ingen deprimerad blir gladare av att se en lista på trevliga komponenter i livet. Och att depression är ett tillstånd som praktiskt taget alla i någon form kommer i kontakt med under sitt liv. Om inte – då har man inte varit tillräckligt uppmärksam.
Det kan bli lite beskäftigt på scenen, men det är väl bra att det blir sagt. Infogat är också en sekvens om hur man borde tala om självmord i offentligheten för att undvika att trigga ytterligare impulser. Han som berättar om sitt liv på scenen har skaffat sig en hel del kunskap i ämnet, det blir klart.
Därutöver har han erfarenheten av självmord i familjen, hans mamma lyckas till slut ta sitt liv, det förstår man tidigt i föreställningen. Och på ÅST syns också bitar av det drama som inte får plats i orden, som ofta täcks över av dem. Det sista är ett symtom i tiden, och en av Macmillans poänger.
Regin, av Anders Slotte, har tillåtit små pauser, där den pratsamme killen på scenen tappar garden och en skugga av smärta far över anletsdragen, syns i ögonen. Det handlar om sekunder, det är avgörande för hela riktningen.
Pojkens trauma bearbetas till en del under barndomen, men som ung vuxen får han klara sig själv. Det går fint så länge det går, men med sin partner stöter han till slut på oöverkomliga hinder. Hur de riktigt ser ut förbigår pjäsen, men han kör sin pappas system, pratar inte, lyssnar på musik i stället.
”Allt som är underbart” har också spelats med en kvinna i rollen. Det fungerar säkert lika bra, men på ÅST får man känslan av att se en ganska vanlig (om man undantar mammans öde) pojkuppväxt. Men i Finland sker många självmord, tyvärr. Man kan bara ana hur mycket smärtsam anhörigtystnad som svävar därute.
Det motstridiga – utanför den första motstridigheten, att pjäsen hanterar depression och självmord med komedins medel – blir att rollfiguren, uppvuxen i stumhet, håller konstant kontakt med publiken. Publikkontakten finns också inskriven i pjäsen. Publiken ska bidra till att hålla listan levande, och publiken får också ibland representera viktiga personer i dramat.
Där kan ytterligare en nivå uppstå, den är också mångtydig. Men ett spår på ÅST kan vara acceptansen av människors allmänna fumlighet och att synliggöra den välvilliga omfamningen av densamma.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.