Ann-Christine Snickars 03.07.2024 19:03

Huvudsaklig målgrupp för Alfons Åberg-berättelser, till exempel dramatiseringen gjord av Barnens Estrad, är barn som ännu inte kan läsa och som tar del tillsammans med en vuxen.

”Mycket skoj, Alfons Åberg”, som är sommarens turnépjäs, rekommenderas för barn mellan två och åtta år.

Men det kan hända att redan åttaåringar kräver lite mer action. Alfons Åberg utspelar ju sig uteslutande i hemmiljö (och i Alfons fantasi) och är i en vuxens ögon ett pågående relationsdrama, ibland nedtonat, ibland hektiskt eldfängt.

Efter programbladets åldersrekommendation för barn står också ”med familjer”. Och vuxna, tycker jag, kan mycket väl ta sig till föreställningen även utan barn. Man kan han utbyte av det, till och med bli lite nostalgisk om man nån gång läst Alfons Åberg för ett barn.

Den yngsta publiken på premiärdagen i Pargas var upplyftande fin att se: barn i koncentrerad förväntan, ofta med medhavt gosedjur. Där sågs en dinosaurie i plysch, en apa med sladdriga armar, en handdocka, väl använd, på väg att bli trasa. En som förmodligen såg sin första teaterföreställning hade med sig en stabil pinne utifrån.

”Mycket skoj, Alfons Åberg” kombinerar stoffet i några av Gunilla Bergströms böcker.

Jesper Fransson, som också spelar pappan, har regisserat, och föreställningen har ett tempo som låter det gå rätt snabbt undan. På trettiofem minuter har man hunnit med helikopterbygget, pappas pipa som försvinner, spökrädslan.

Och fantasikompisen Mållgan är förstås med. Publikens uppmärksamhet skulle ha hållit för några minuter till, till exempel den välbekanta jag-ska-bara-episoden, där pappas tålamod med Alfons (och tvärtom) sätts på prov, hade mycket väl tålt det.

Henrik Zoom

Föreställningens pappa är dramaturgiskt sett en bakgrundsfigur, så är han också i böckerna, men boksidan kan ha honom tecknat närvarande där teaterscenen låter honom göra sorti. Han dyker ändå strax upp när Alfons ropar ”Pappaaa!”.

Alfons får göra saker på egen hand, som lek (bygga helikopter) och som vardagsuppdrag (hämta cykelpumpen i källaren). Alexandra Gustafsson tar sig in i Alfons reaktioner undersökande, bit för bit.

Jag uppskattar stort att uttrycket saknar den påklistrade kaxighet som kan finnas i barnteater som inte riktigt litar på att man annars kan fånga publikens intresse.

Alexandra Gustafssons Alfons är ju livad ändå, och löser sina bryderier själv, eller med hjälp av pappan, som finns där, men som också är i sin egen värld med nyheter på teve och tidningsläsande. Alfons Åberg-böckerna skrevs ju före mobiltelefonernas tid.

Scenbilden liknar ganska mycket bilderboksuppslag. Och det som på scenen är tredimensionellt får fungera som allt möjligt behövligt. Att det som är bänk och bord också blir Alfons säng går man gärna med på, fastän han inte riktigt ryms i den.

Iscensättningen är i sig själv lek, och leken har en tillit, något som berättelserna om Alfons resonerar kring och förmedlar på olika sätt, robust och subtilt. Både riktigt små barn och vuxna förstår det.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln