Ann-Christine Snickars 06.06.2024 12:01

Vårens sista premiär på Turun Ylioppilasteatteri hinner infalla på majs sista dag och den heter ”Pelkurin monologi” (Fegisens monolog). På scenen ses Akseli Sveholm som också står för manus.

Hans namn är långt från obekant, han har setts ganska flitigt på det fria teaterfältet i regionen, till exempel på Jo-Jo Teatteri och på TYT. Han fick examen från Åbo Konstakademi 2022 och hans examensarbete kan ses som ett förarbete till ”Pelkurin monologi”. Där dryftas också föreställningens struktur på ett övergripande plan, genrens redskap och syften.

Under perioder har ett sånt metaplan ofta trängt sig in i skönlitteraturen, men författaren har ju den fördelen att hen inte behöver vara fysiskt närvarande på boksidorna. Att skådespela är att förkroppsliga, och därför kräver, och visar, ”Pelkurin monologi” modet att utsätta sig. Att stiga fram och ta plats är dess huvudpoäng.

Föreställningens enda person görs av Akseli Sveholm, men andra aktörer finns också. De gestaltas av ljud (inspelat tal) och av ljussättning, det senare funkar först som man förväntar sig på en teater, rumsskapande och nyanserande, men börjar leva sitt eget liv, suggestivt och lite kusligt.

För tekniken och det visuella svarar Milja Nordström. Hon och Sveholm står tillsammans för regin, den omfattar grundstämning och ett imponerade finlir när det gäller tajming och samspel mellan människa och teknik. Deras samarbete är virtuost, publiken känner det genast.

Starten påminner om en klassisk mardröm

Det börjar med att Sveholm står ensam på scenen, nyss uppstigen ur en lite mystisk låda, som ska återkomma senare i pjäsen. Det står klart att det på ett plan handlar om ett utbrytningsförsök. Aksu, som han kallas, tittar förskräckt på oss – åskådarna glor ju tillbaka och förväntar sig något. Synd då att han inget har att komma med.

Starten påminner om en klassisk mardröm. Talet som strömmar ner över scenen är Aksus tankar, hans inre kritikers röst eller utifrån kommande krav, allt möjligt turvis. Sveholms kroppsspråk är blixtsnabbt, reaktivt, liksom hans minspel.

Han skulle, tänker jag, passa som hand i handske som någon av Tjechovs oroliga gestalter eller som någon en Dostojevskijfigur, men nu gestaltar han dels en skådespelare i största allmänhet – och Aksu i synnerhet.

Den som vet något om skådespelarvärlden i Finland känner kanske till att Sveholms familj är särskilt skådespelartung, det är svårt att slå deras rekord.

Scenpersonen Aksu vet vad förväntningar är och i vilka skepnader de kommer. Men pjäsen är inte biografiskt privat, det autofiktiva begränsas till det känslomässiga.

Och sättet duon framställer det på, han på scenen, hon vid datorns magiska tangentbord i ett hörn av salongen, snärjer in publiken i ett nät av intryck, några starkt emotionella, andra ser ut som transportsträckor, men också de är minutiöst uttänkta.

Det öppet ängsliga och oberäkneliga drar med åskådaren i en ryckig koreografi som är full av betydelser.

Under gång vidgar sig stoffet, associativt och rumsligt. Det som var en tanke blir en motspelare som har invändningar som kan föra framåt om de bara får rätt sorts motstånd.

Det är njutbart att ta del av detta, i synnerhet som scenerna ibland byggs ut till åskådliga demonstrationer, som diskussionen om manlighet, som förs med hjälp av pojkrummets rekvisita (He-Man, honom hade vi saligen glömt, eller hur?).

Skulle kunna leva vidare på teaterfestivaler

Till slut gör det lite ont att säga det, men föreställningen blir med alla sina tankespår till slut för lång. De förklarande utläggningarna om teater (om protagonist och antagonist och liknande) skulle man klara sig med mindre av. Pjäsen behöver Aksugestalten mer än sin metanivå. Att ens tanke stannar där visar väl på att pjäsen vinner över sitt metaplan.

Lite kortare än de dryga två timmar ”Pelkurin monologi” räcker på TYT skulle föreställningen kunna ha ett liv på teaterfestivaler en bra bit in i framtiden. Publiken skulle definitivt hitta den, för nu är det allmänt känt vad kombon Akseli Sveholm och Milja Nordström kan åstadkomma.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln