Ann-Christine Snickars 26.09.2022 18:00

”Linnut” (Fåglarna) som ges under ett par höstmånader på Stadsteaterns Sopukkascen är en visuellt vacker och akustiskt sparsmakad föreställning. Musiken skapas med träblåsinstrument, tramporgel och okarina och används lite som fågelsång, kommunikativt och tydligt, vackert för människoörat.

Den första scenbilden är en dunge vackert belysta björkstammar.

Men vi hinner inte beundra den länge förrän den är nedhuggen. Hur det går till är teatermässigt smart gestaltat, fort och otäckt. Det som nyss var skog är på ett ögonblick förvandlat till en vedhög.

Det är en pockande utgångspunkt, och fast inget sägs i ord förrän vi är en bra bit inne i föreställningen förstår man mer än väl: artdöden beror mest på att djur och växtlighet berövas sina livsmiljöer.

Föreställningen är också ett litet informationspaket, redan i foajén kan man ta med sig ett papper med fakta om bestånd och fågelarter i Finland.

Chockerande 35 procent av Finlands häckande arter är utrotningshotade, bland dem sådana man betraktat som vanliga, som gråsparv eller talltita.

34 euro för en gråsparv?

Dramaturgin tar efter strategier i fågelvärlden. Liksom i fågelflocken är ingen av aktörerna huvudperson, att individen är viktig bestäms just av att den tillhör en grupp, en svärm, ett kollektiv. Här innebär fågelperspektivet just det.

Arbetsgruppen har sina rötter i Åbos livaktiga dockteatervärld, där kompetensen att ge individer eller fenomen som inte har en egen röst ett adekvat och konstnärligt uttryck har utvecklats bokstavligen inför våra ögon.

Inom modern dockteater får (eller ska) dockföraren också synas, och åskådaren får gärna fundera över vem som egentligen är subjektet.

Pjäsen har scener där människor definitivt är subjekt: de härskar över skogen. Men de är också fågelskådare, med allt vad det innebär. Den sysselsättningen kan ibland hjälpa fåglarna, pjäsens exempel är Yrjö Kokkos besatthet av den på hans tid ytterst sällsynta sångsvanen.

Hans engagemang (och hans bästsäljande bok om fågeln) räddade arten.

Men alla fåglar kan inte bli utnämnda till nationalfåglar som sångsvanen. I stället kan de få en prislapp, dagspriset på till exempel en gråsparv är 34 euro. Summorna är fastställda för att man ska veta vilken ersättning staten ska inkräva av den som har ihjäl fridlysta djur.

Det nedslående är att jag känner att jag redan har kännedom om faktastoffet, men att jag bara passivt lagrar det. Föreställningen kräver att jag relaterar till och tar ansvar för det.

Men det gör man med en handfast mildhet och utan att dra ut på berättandet – föreställningen räcker en timme. En del av det hoppfulla: att förståelsen sätter en i rörelse.

En av slutscenerna, tillika de mest dialogdrivna, är rekapituleringen av en uggle-exkursion på Runsala (som ensemblen faktiskt gjort) och hur man genom lockrop fick kontakt med en kattuggla.

Vad den sade översattes av forskaren som var med, det var ungefär: ”Ursäkta, men den här platsen är för mig och min familj.”

Slaktade kycklingar gör entré

Men människan behöver relatera inte bara till de vilda fåglarna.

Den vanligaste bevingade arten under vår epok är gödkycklingen, och inledningen markerar det genom att tre av aktörerna (Johanna Kultala, Johanna Latvala och Outi Sippola) gör entré som redan slaktade och plockade kycklingar.

De hänger tyst av sig köttkostymerna (skapade av Nanna Mäkinen) innan föreställningen går vidare.

Roosa Halme kompletterar scenkvartetten, hon trakterar blåsinstrumenten som laddar framställningen med sensitivitet och tramporgeln som har en anad kontakt till en lång tradition av tålmodig folkupplysning.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln