Perspektivet måste vara längre
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att mitten av Åbo kan börja heta Turku Center/Åbo Center är en nyhet som i nyheters snabba tideräkning väl redan är passerad, och namnet har redan blivit avhånat, kanske tillräckligt.
Det låter som en verkstad där man byter däck eller som en rehabiliteringsanstalt där man hämtar sig från ett tråkigt tillstånd.
Det avser Åbo torg med liten omnejd. Det har kostat pengar att föda fram namnförslaget. Vi som tillhör språkminoriteten tittar genast på resursanvändningen. Att vara skattebetalare och tvingas leva i en dålig översättning, det är redan många gånger prövat, tyvärr.
Det finns inga ursäkter för usla språkliga lösningar. Funderar över den maffiga tondövhet som måste ligga bakom lösningen att kalla Åbos vitala mittpunkt så här. I en kolumn hos YLE säger professorn i finsk-ugriska språk, Janne Saarikivi, att vår tids målmedvetna benämnande av platser och företeelser på engelska kan ses som ett sätt att sopa undan historien.
Det man skapar då är inte tidlöshet, utan ett tomrum. Autiomaa, skriver Saarikivi. Ödemark, öknen. Han sätter ord på känslan av att Åbo rånats på sin särprägel, tycker jag. Särprägel måtte ju vara något som de som bedriver handel väl innerst inne vill att platsen ska ha. Själva torghandeln är en särprägel, historia.
Förfäderna sa: ”Så myttje finskå kan jag, att jag inga blir såld på Åbo torg”. Såld i betydelsen lurad. Den här tiden på året kom man från skärgården och köpte sommargris i Åbo, fast antagligen inte just på salutorget, men nånstans nära.
Grisarna var samtalsämne under hela sommaren, hur de skulle utvecklas var inte alltid lätt att se på kultingen. Åsikterna gick isär kring huruvida det var bättre med en mer slank gris (langletter), eller en knubbig (kortlätter).
Samma definition på mänsklig kroppskonstitution (långlätt, kortlätt) användes inte, sånt var ointressant, att man levde räckte bra, och grisen hjälpte en med det genom att låta sig ätas upp när året gick mot sitt slut.
Isländska författaren (och politikern och debattören) Andri Snær Magnason beskriver i sin bok ”Om tiden och vattnet” (nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i år), som handlar om framtiden och klimatet och oss, hur varje människa lever i ett tidsspann som sträcker sig mycket längre än det egna livet.
Också en modern människa som inte bor på en månghundraårig gård kan spänna över ett par sekel. Själv har jag hållit en människa i handen som hållit en människa i handen som var med under det sena 1800-talets hungerår. Och jag har hållit en i handen som fötts i år och som (om vi kan hålla hyfsad ordning på klotet) kan leva in på 2100-talet.
Den individuella berättelsen har en resonans på mer än 200 år. Bredvid det lägger Andri Snær Magnason fram hårda fakta – hur jöklarna (inte bara på Island) katastrofalt har krympt under ett tidsförlopp vi väldigt lätt kan överblicka.
Boken kan läsas som en enda lång uppfordrande essä om de klimatkonsekvenser mänsklig verksamhet har haft och har. Trots det är det en dynamisk och hoppfull bok.
Vad är en värdefull plats, och vem får definiera vilka de är? När det andra pandemiåret gått igång talas det mycket om att naturen betytt så mycket för vår förmåga att stå ut, och om familjebanden, anknytningen till dem man mest omedelbart har i sitt synfält.
”Om tiden och vattnet” sätter detta i perspektiv och sammanhang, ett sammanhang jag hoppas vi känns vid när vi styr ut ur pandemin (för den här gången).
Exit är ett ord som har börjat användas för det. Inte bästa möjliga ordval om ni frågar mig.
Men om man visualiserar en dörr kan man kanske tänka sig att man också öppnar den. Inte bara slinker ut, utan ser världen med nya ögon, tar ett första steg…
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.