Perspektiv – en bristvara
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Men jag är ju klimatflykting, utbrister Didrik von der Esch någonstans under den kaotiska resan från ett branddrabbat Dalarna, där han semestrat med familjen.
Han är ganska arg. Rasande. Och han är inte ensam om det.
Didrik blir filmad av en övervakningskamera när han bryter sig in i ett hus på jakt efter något att ta sig vidare med. Och en medpassagerare i det stillastående evakueringståget mot Stockholm har mobilen till hands när han slår sönder ett vagnsfönster och uppträder hotfullt mot tågpersonalen. Klippen är ute över landet på nolltid.
Händelserna äger rum i Jens Liljestrands roman från i höstas, ”Även om allt tar slut”. Titeln går tillbaka på en dikt som läses av en ganska vilsen ung person en kväll i uppsamlingslägret, organiserat på en camping vid Siljans strand.
Romanen låter läsaren följa fyra olika synvinklar. De tillhör Didrik, trebarnsfar med välbetalt jobb som kommunikatör, hans älskarinna Melissa som är influencer, hans dotter Vilja som är fjorton, och André, nittonårig son till en avdankad tennisstjärna som äger lyxlägenheten som Melissa får disponera under denna sommar, hetare än någon tidigare.
Upplägget är som gjort för spänning, och som i många katastrofskildringar är barn involverade, små barn, spädbarn. I trängseln på tågstationen blir det slagsmål om bröstmjölksersättning. Didriks lilla son, vars käraste ägodel är en mjölktand och en blank tiokrona, kommer bort.
Att läsa om hur människor ger sig av hals över huvud under mars 2022 är upprivande. En situation har uppstått och man måste ge sig av. Nu, innan det blir för sent! NU!
Men Didriks upplevelse av sig själv som flykting visar hans brist på perspektiv. Centrum för hans liv är alltid han själv. En recensent såg romanen som en korsning av Ruben Östlunds ”Turist” (filmen som visade en medelklasspappa som inte var något att lita på när det gällde) och Maja Lundes dystopiska miljöromaner.
Lundes romaner arbetar med olika tidsplan, tillbakablickar och framtidsvisioner, möjliga scenarier, tillsvidare fiktiva. Didriks familj har planerat åka till Thailand ”på måndag”, sådant är deras perspektiv. Tyvärr ser det ut att gå i putten på grund av evakueringsincidenten.
Beskrivningen av de konsumtionsrusiga, de med pengar och de med mycket pengar, är otäckt träffande. Särskilt de med mycket pengar känner sig självklart höjda över överkonsumtionens följder. De kommer inte att ändra sin livsstil, romanens slut avslöjar det.
Men skildringens svaga punkt är att resonemangen om natur och klimat blir så vaga – allt startar med skogsbrand så man tycker att man har rätt att förvänta sig något. Argumenten kan för all del vara silade genom personernas intressen, det hör till berättandets spelregler.
Att de som drar ut för att ”rädda planeten” är huliganer som njuter att slå sönder och bränna är ganska svårt att smälta, också i denna inramning, som godtyckligt utmätt straff. Om romanen utspelar sig i en nära framtid vore givande att få antytt vart miljö- och klimatdiskussionen, som ju ägt rum, tagit vägen.
Ett sådant spår är inte upparbetat. Där romanpersonerna rör sig hörs just inget av ett samhälles röst, inget gemensamt. Det är nog tänkt som poäng. Tonåringar tar till slut initiativ där vuxna är värdelösa. Hoppfullt kanske, men också en vanlig ingrediens i populärt katastrofberättande.
Liljestrand deltar i Mariehamns litteraturdagar, särskilt efterlängtade i år. Och en författare behöver inte gå ut och tala för sina romanpersoner, men det ska bli intressant att höra hans bidrag till samtalet, som i år förs under temat ”Ursinne”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.