Pärlfiskaren är en fin berättelse om längtan
Pärlfiskaren.
Pärlfiskaren
Text: Karin Erlandsson, ill: Tuuli Toivola.
Schildts & Söderströms 2017. 241 s.
Miranda är pärlfiskaren som trivs bäst ensam för sig själv under vattnet bland pärlor i alla världens färger. Men att fiska vackra pärlor är inte alltid tillräckligt, inte när man vet att det finns en pärla som överträffar alla de andra i skönhet och värde.
Äventyrsboken ”Pärlfiskaren” av Karin Erlandsson är en bok om längtan.
Om att längta efter det man inte har och allt man kan önska sig. Men också en bok om att längta för mycket, eller att inte längta alls. Vad händer i en värld där människor drivs bort från det invanda och behagliga av längtan? Vad händer med dem som blir kvar?
Karin Erlandssons berättelse om Miranda och de människor som korsar hennes väg präglas av ett vackert språk, som flyter lätt, både för högläsning och för den unga läsare som ska läsa själv.
De svartvita illustrationerna av Tuula Toivola låser tyvärr berättelsen mer än de öppnar för fantasin. Allra bäst är de när de målar upp en rörelse snarare än fokuserar på detaljer.
Det finns ett stadigt driv framåt i texten – man vill hela tiden veta mera både om landet där vi befinner oss och människorna som befolkar det. Under läsningen sugs man oundvikligen in i berättelsen och den lyhörda skildringen av Miranda och hennes personliga utveckling.
Dessutom är det sällan man får en så självklar inblick i hur det är att leva med funktionsnedsättning som här.
Trots att man på sätt och vis känner igen sig i otaliga andra fantasyvärldar där naturen spelar stor roll och länder är uppdelade i olika biotoper (den bergiga delen, de bördiga jordbrukslandskapen, de karga kusttrakterna och de djupa skogarna) lyckas Erlandsson med små medel skapa en värld där vi inte varit förut. Hela idén med pärlfiskandet känns ny och spännande och världen under vattnet lockar och förför.
Genom sina poetiskt klingande benämningar på både havslevande varelser och maträtter (enligt författaren namngivna av Frans Erlandsson) fördjupas upplevelsen av att stiga in i en fiktiv skapelse. Under vattnet finns de skräckinjagande roshajarna (Rosa heprantica), taddelålar och gormkrabbor. På land släcker man hunger och törst med bland annat mandelpudding, bröd bakat på vetesviol och päronmust.
Utan att avslöja alltför mycket vill jag ge en eloge till författarens sätt att avsluta berättelsen.
Förstås förväntar man sig en rafflande upplösning och att det goda segrar, men utan att snuva läsarna på detta lyckas Erlandsson dessutom förskjuta fokus till mer mänskliga värden. Kanske det inte alltid är hjältestatus och rikedom som är det mest åtråvärda utan någonting annat.
Det är inte svårt att förstå att Erlandsson vann första pris i Schildts & Söderströms barnbokstävling med denna berättelse. Här har ni årets julklapp till den som redan kan läsa lite längre böcker på egen hand, eller en utmärkt högläsningsbok som kan engagera hela familjen utom de allra minsta boklyssnarna.
Nu väntar vi bara på mer och hoppas att Karin Erlandson fortsätter att skapa spännande äventyr med djup och fantasi.
Blanka Henriksson
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.