Pappa till tio procent – eller varför vi behöver en föräldraledighetsreform
Hur kommer det sig att Sverige har så många unga män som ”nannies” (barnskötare), ville en sydeuropé veta efter en affärsresa i Norden nyligen.
Frågan uppstod tydligen av synintrycket en vardag i Stockholm: så många unga män ses skuffande på barnvagnar.
Svaret: Några ”nannies” är det mer sällan, det är barnens pappor…
Norden är en föregångare vad gäller föräldraledigheter och affärsmannen i fråga kunde få en liten jämställdhetslektion på köpet.
Farsdagen till ära har vi också fått ta del av många fina reportage och texter om engagerade pappor. Sådana har vi här i Norden, kunde vi med stolthet berätta i exemplet ovan.
Men sanningen är att hur mycket föregångare vi nordbor än är, är pappornas andel i föräldraledigheterna ännu relativt marginell.
Undantag finns förstås, men när man ser på andelen dagpenningdagar som utbetalas till pappor av föräldradagpenningdagarna sammanlagt, kommer vi i Finland upp till ungefär tio procent för papporna. Det här gäller slutet av tidsperioden 1995–2014.
Statistiken är publicerad redan för ett år sedan, den ingår i tankesmedjan Magmas rapport ”Tre myter om föräldraledigheten”, skriven av Anneli Miettinen och Anna Rotkirch.
Men i Sverige var andelen tio procent redan under mätningsperiodens början, medan pappaledighetsprocenten kring åren 2014–15 i vårt västra grannland var drygt 25.
En fjärdedel av den tid föräldrarna tog ledigt var det alltså pappan som var hemma med barnet, i Finland en tiondel.
Endast i Danmark är pappornas andel av dagpenningtiden lika liten som i Finland.
Alla nordiska länder har inkomstrelaterade föräldraledigheter, endast ett land har inte någon kvoterad del av ledigheten öronmärkt för pappan alls. Vilket land? Danmark.
Det finns förhoppningar – på politisk nivå – om att pappornas andel av ledigheten av sig självt ska öka i Finland.
Se på Danmark, säger vi då, och inse att för en faktisk förändring behövs en förlängd pappakvot.
Nuläget i Finland är att pappakvoten av föräldraledigheten är drygt två månader, moderskapsledigheten är drygt 4 månader och föräldrarna får enas om resten. Resultatet av frivilligheten: Att 90 procent av dagarna tas ut av mammorna.
Visst finns det pappor som vill och kräver att få den delaktighet i sitt barns liv som en längre föräldraledighet ger, och visst finns det andra faktorer (fortfarande är det ofta lönen) som trots viljan för delaktighet styr familjen till att mamman är den föräldralediga.
Men vill vi faktiskt få en mer jämställd arbetsmarknad och vill vi att pappornas andel av föräldraledigheten ska öka betydligt från tio procent, ja, då är kvoter ofrånkomliga.
Lagstiftningen måste förstås också beakta att det finns barn som växer upp med endast en förälder, och barn som växer upp med två föräldrar av samma kön.
Huvudpoängen här är att betona att båda föräldrarna ska ha en jämnstark kvot. Efter uttagen kvot kan frihet råda.
Flexibilitet borde vara det andra ledordet.
Det kan låta motstridigt att kräva kvoter, och sedan säga att flexibilitet behövs.
Men notera: flexibla lösningar behöver inte betyda att mamman tar ut all den återstående icke-kvoterade ledigheten, flexibilitet kan handla om hur man deltidsjobbar, gör kortare arbetsdagar eller färre dagar, att man tar ut lägre ersättning (dagpenning) för att få en längre ledighet, med mera.
Förfärligt ur arbetsgivarsynvinkel, kan någon tycka. Förfärligt för det här landet att våra unga vuxna inte föder barn, vill vi då påminna om.
Förfärligt att en duktig och driven arbetstagare måste välja allt eller inget i fråga om kombinationen jobb och familj.
Förfärligt att vår arbetsmarknad trots alla fina ord och möjligheter till flexibilitet inom ramen för nuvarande lagstiftning fortfarande inte är mer jämställd än vad den är, och så styvhänt hanterar familjefrågorna.
Tanken var att vi just nu skulle stå inför en föräldraledighetsreform, i januari 2019 skulle den träda i kraft.
Så hette det när regeringen presenterade sina mål för budgetförhandlingarna ifjol. Det var då det.
Någon föräldraledighetsreform har regeringen inte lyckats föda fram, och med tanke på allt annat som blivit på hälft är det välkommet om regeringen låter familjereformen vara i fred under dess återstående månader.
Våren 2019 får vi istället välkomna en (val)debatt om familjepolitiken. Värderingar om jämställdhet och arbetsmarknad är ingredienser i familjepolitiken och de nyckelorden lär garantera oss sprakande valdebatter.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.